» Grundkors online hos Klickerklok
Den 20:de november, om tre dagar, så börjar jag och Ila på en ny hundkurs!
För vår kurs i vardagslydnad i Uppsala som vi började vid terminstart avslutade vi innan den var klar... Träningsmetoden passade inte oss helt enkelt.
Nu börjar vi i stället på grundkursen hos Klickerklok. Länken till den hittar ni HÄR.
Instruktörer är Fanny Gott och Thomas Stokke. Det är de som har skrivit boken om Shaping som jag har använt mig av när jag tränat Ila. Det är en träningsmetod som passar oss!
Kursen kommer ta upp följande moment:
- Hur du får hunden att älska lek med dig
- Byteslekar med två leksaker
- Att gripa och lyfta föremål snabbt
- Shapingfärdigheter
- Att hålla positionen och frisignal
- Omvänt lockande
- Stationsbeteende
- Vända om till belöning
- Inlärning av fotgående
- Bakdelskontroll
- Springa runt stolpe
- Nosdutt i handen
- Nosfrys på handen
- Hoppstå
- Grundträning för apportering
- Framåtsändande
- Stå till ligg med frysta tassar
- Lägga på kommando och signalkontroll
Mycket av det har vi redan gjort eller börjat på tack vare boken, men jag tror ändå den här kursen kommer vara bra för oss så att vi får lite feedback och en ordentlig grund att stå på oavsett vad vi vill fortsätta träna på sedan. Det ska bli jättekul!
» Det där eländiga kopplet... :)
Ila går nästan alltid lös.
Hemma i Värmland på landet behöver vi aldrig koppel. Även i Uppsala där jag bor i korridorsrum så har vi det så bra att jag har en altandörr på baksidan och bara 50 meter till skogen... Så där är det också ytterst sällan det där kopplet åker på även i fall det brukar vara med i fickan "för sakens skull".
Dessutom så är hon så himla smidig att ha lös. Hon går inte för långt bort, springer och busar och har lärt sig att inte springa fram om vi möter människor eller hundar som vi inte känner utan kommer då och sätter sig bredvid mig. Jag känner verkligen att jag kan lita på henne.
Men ibland så hamnar man ju i situationer där man måste ha koppel. I staden, på brukshundsklubben eller på andra ställen av respekt för människor och andra hundägare. Så jag visste från början att jag ville att min hund skulle gå bra i koppel, det tillhör ju allmän lydnad. Linförigheten i tävlingslydnad hade vi tänkt lära in vid senare tillfälle som en separat grej. Men i vardagen vill man ha en hund som avslappnat kan rasta sig i kopplet utan att dra.
När hon var liten så tränade vi regelbundet att gå med kopplet på. Det gick då jättebra! Ila travade på bredvid mig och varken drog eller bet i kopplet! Vilken duktig valp, tänkte jag. Det här var ju hur enkelt som helst! :D
Sedan när hon blev större så insåg jag att anledningen till att det hade gått så bra när hon var liten var att Ilas promenadtrav råkade vara i precis samma hastighet som mitt eget steg... När hon blev snabbare så hade jag helt plötsligt en unghund som inte hade en aning om hur man skulle gå i kopplet. Kopplet hade ju bara varit ett bihang och nu var det helt plötsligt ett eländigt snöre som hindrade henne från att komma fram i den takt hon ville! Så koppelträningen började på riktigt...
Så här tänkte jag i teorin:
När Ila kommer fram så långt att kopplet spänns så stannar jag bara. Så fort hon då kommer tillbaka så kopplet slaknar så går vi framåt igen. Hon kommer då att förstå att för att komma fram så behöver kopplet vara slakt så hon kommer anpassa sin hastighet för att gå bredvid mig. Det är ju en smart hund, och hon kommer dessutom att ha lärt sig det positivt genom att tänka själv, utan några ryck i kopplet eller hårda ord. Helt enligt våran filosofi.
Så här gick det i praktiken:
Ila travade på i sin bekväma trav, hon hamnade framför mig så att kopplet spändes och jag stannade. Ila fattade snabbt att hon behövde backa tillbaka något steg för att komma framåt igen. Bara det att då gjorde hon det i precis samma hastighet så att jag efter bara något steg stannade igen. Detta upprepades några gånger till dess att Ila var riktigt frustrerad. Hon förstod inte grejen med det här!
När jag gick framåt så hoppade Ila framåt, när jag stannade så tog hon ett jämfotahopp bakåt, bara för att direkt studsa framåt igen.
Jag kämpade för att vara konsekvent, så hon lärde sig aldrig att dra i kopplet för att komma framåt eftersom jag aldrig gav upp. Men ibland när vi gick med en annan hund som sällskap på promenaden och hon var som värst så satte jag på henne selen i stället för halsbandet för att vi skulle komma någonstans över huvud taget. Med selen på så fick vi en paus, i den fick hon gå hur hon ville.
Jag försökte med att ge godis när hon gick i rätt position, men det var aldrig lika intressant som alla lukter och saker runt omkring.
Jag försökte bara att berömma när hon gjorde rätt för att hon skulle förstå vad jag ville. Hon är ju ändå en hund som vill vara till lags. Inget fungerade. Hon blev bara spänd, frustrerad och hoppade upp och ner.
Ila hatade kopplet och det gjorde även jag. Så det blev mer och mer sällan som kopplet sattes på eftersom vi egentligen aldrig behövde. Hundmöten utan koppel gick jättebra, Ila satt avspänt bredvid mig medan den andra hunden passerade och försökte aldrig gå fram. Med koppel på så for hon fram och kunde till och med skälla på mötande hundar. Helt klart mycket mer spänd.
För en vecka sedan så mötte jag pappa inne i staden och vi skulle äta lunch tillsammans. Ila hade inte haft koppel på sig på tre veckor och var helt plötsligt tvungen att ha det på sig. Så fort jag satte på kopplet så var den lydiga hunden som bortblåst, hon for fram och tillbaka, kastade sig mot mötande människor och galopperade i kopplet. Det var droppen och jag insåg att jag måste ta tag i det här. Nu. Min konsekventa metod hade uppenbarligen inte funkat.
Lösningen:
När vi sedan kom hem från staden så gick jag en promenad i skogen. Ila fick först vara lös och rasta sig. Sedan ropade jag till mig henne och satte på henne kopplet. Jag riktigt såg hur hon himlade med ögonen och sedan for iväg framåt.
Då röt jag till, samtidigt som jag petade till henne på rumpan så att hon skvatt till (inte så att hon gjorde illa sig såklart, bara för att påkalla hennes uppmärksamhet). Slut på fånerier! Hon tittade förvånat upp på mig samtidigt som hon lite slokande gick några steg bredvid mig. Då berömde jag henne ordentligt så att öronen tittade fram igen. Man riktigt såg hur hon funderade på över vad som hände, det är så sällan som matte blir sur.
Hon gick bredvid mig till dess att hon såg något annat som var intressant och vana trogen for fram igen. Då gjorde jag precis samma sak, röt till och petade till henne, för att sedan berömma ordentligt när hon var bredvid mig.
Då såg jag hur hon plötsligt slappnade av. Den annars så spända kroppshållningen som hon får av kopplet försvann för plötsligt så FÖRSTOD hon vad det handlade om. Hon tänkte "Aha! Matte vill faktiskt att jag ska gå bredvid henne när kopplet är på. Det var ju tråkigt, men det får jag väl acceptera."
Eftersom Ila alltid har varit en hund som vill vara till lags så är de tidigare stora koppelproblemen nu som bortblåsta bara för att kommunikationen helt plötsligt fungerat och hon förstod vad det var meningen att hon skulle göra. Jag tror inte att vi skulle ha kunnat göra detta tidigare, för då Ila är en väldigt mjuk hund så är det först nu som hon är gammal nog att ta en sådan kritik som när jag blev arg och röt till åt henne. Hade hon varit mindre så skulle hon ha blivit rädd om jag röt till på samma sätt.
Nu när kopplet kommer på så drar Ila en liten suck (det äär ju roligare att vara lös), men sedan så traskar hon på bredvid mig. Oavsett hur kort eller långt kopplet är. Vi har lagt på ett kommando: "Gå fint". Saktar jag ner på takten så går saktar hon automatiskt ner från trav till SKRITT utan att jag behöver säga någonting. Jag nästan grät av lycka när jag såg det.. :) Hon är lugn och avspänd eftersom hon har en uppgift som hon vet hur hon ska klara av. Därför så beter hon sig nu också bra när vi möter andra hundar och hon har koppel på sig. Ibland så får man tjata lite, men nu när hon förstår momentet så kan vi ju äntligen öka svårighetsgraden med längre stunder i koppel och mer störningar.
Det här har varit vårat största problem och nu kan jag äntligen vara precis lika glad och stolt över min hund i alla situationer, med eller utan koppel!
Sju månaders gammal skönhet som nu faktiskt kan den här enkla saken med koppel! ;)
» Ila tränar "Buren"
Vi har börjat träna en del med metoden shaping. Om ni kanske minns så publicerade jag ett tidigare inlägg om den boken som vi utgår ifrån. Den kan jag verkligen rekommendera!
Än så länge har vi shejpat att hon ska gå och ställa sig med frambenen på en låda, att hon ska lägga sig platt med huvudet mot marken och nosdutta en post-it lapp... Tyvärr så har jag varit jättedålig på att filma våra träningspass.
Här tränar jag och Ila "Buren". Målet är att när jag säger "Buren" så ska hon söka upp den och gå in i den. När jag säger "Fri" så får hon gå ut. Anledningen till denna träningslek är att jag vill att hon ska tycka buren är ett jätteroligt ställe att gå till och vara i. För man kan ju ganska lätt få hunden att gå in i buren, men då innebär det oftast något tråkigt och att träningspasset är över...
Tyvärr så missade jag att filma det första träningspasset. Då stod jag helt tyst bredvid buren och använde bara klickern för att få henne att förstå att hon skulle gå in i den. Jag klickade först för att hon tittade mot den, sedan för att hon tog några steg i det hållet, sedan för att hon tog ett steg in och tillslut så klickar jag när hon har alla fyra tassarna i buren. Då Ila har börjat förstå hur hon ska tänka med shaping så tog det inte många klick innan hon gick in i buren. :)
Det är svårare att få henne att förstå att hon inte ska gå ut förrän jag säger "Fri". Då använder vi oss av så kallat omvänt lockande för att lära henne stadga. Det är första gången vi har börjat med det och det märks tydligt i videon då vi missuppfattar varandra och jag gör lite fel och ger henne godis vid fel tillfälle... Men vi lär oss. :)
Det jag fuskade med var att jag hindrade henne fysiskt när hon skulle gå ut genom att instinktivt sätta upp en hand. Egentligen så skulle jag bara tyst låtit henne gå ut, låtit belöning utebli och väntat på att hon skulle gått in i buren för att prova igen... I allmänhet så använder jag för mycket kroppsspråk i stället för att låta henne tänka mer själv, antagligen för att jag vill "skynda på" inlärningen... Men det tränar jag på och i slutet av filmen gick det riktigt bra och då står jag bara helt rakt och stilla (även om det inte syns då jag hamnat ur bild).
Vi ser inte så proffsiga ut (jag i röda träskor och magväska), men det bjuder vi på! Vi har kul ihop när vi tränar våra små pass. Då vi är nybörjare så försöker jag välja prestigelösa mål så det inte är en sådan big deal om vi skulle misslyckas. Efteråt så brukar Ila vara väldigt trött så det märks att hon tänker.
» Ilas förändring
Ila är nu lite mer än tretton veckor gammal. Tiden går så fort!
Matte Felicia har jobbat ganska mycket den senaste veckan. Den här veckan jobbar jag kvällsjourer och då får Ila stanna hos min mamma fram tills jag slutar klockan 22.00. Det är mycket roligare för henne än att sitta själv i boxen på jobbet. Min mamma har semester nu så det passar henne utmärkt att ta hand om en extra hund på kvällarna.
På dagarna fram till att jag börjar jobba klockan 14.00 så har vi passat på att träna och finslipa "sitt", "ligg" och "stanna". Ila kan också "platt" då hon ska ligga helt platt mot marken med också huvudet nertryckt. Det har vi shejpat fram vilket vi är extra stolta över. :)
Vi har lite "problem" med att när hon får ett "sitt" och sedan ett "stanna" så lägger hon sig direkt ner. Men hon är väldigt duktig på att stanna kvar då så jag vet inte riktigt hur jag ska korrigera det. Jag tror det hänger ihop med att jag tränat mycket "stanna" från liggande position.
Man måste belöna mycket med lek och gärna vara utomhus med Ila, för tränar jag inomhus med bara godis så tröttnar hon snabbt och gör allting väldigt långsamt.
Ila med gårdagens val av promenadpinne...
Därför har det också varit ganska dåligt uppdaterat här i bloggen, men nu tänkte jag ta chansen och lägga upp lite bilder på Ilas senaste förändring. Hon är betydligt större, jag tycker att hon vuxit framför allt på längden och grovleken den senaste veckan. Det börjar bli tungt nu om man ska lyfta upp henne i sitt knä. Jag har dessutom flera gånger fått "rädda" henne från den ena soffan som hon tidigare med lätthet krupit under. Nu kommer hon ibland in, men inte ut och ligger där och gnäller tills vi lyfter på soffan och "räddar" henne... Ett tag kunde hon också utnyttja kattluckan när hon ville ut, det skulle aldrig gå nu...
Helt plötsligt så står oftast båda öronen upp under promenaden
Jag har alltid varit ganska säker på att Ila skulle få vikta öron. Visst, ibland så har något öra "lättat" men det har mer varit tillfälligheter och hon hade nästan alltid prydligt vikta öron även när hon lystrade.
Men senaste veckan så kom förändringen på bara en dag. Nu så är det mer regel än undantag att båda öronen står upp under promenaden. Ibland så lutar de till och med mot varandra mitt uppe på huvudet.
Jag har ingenting emot stående öron, våra tidigare hundar har haft det, men då öronen förändrar det allmänna utrycket hos en hund mycket så känns det lite som att jag har en "ny" Ila. Helt plötsligt riktigt lik stiliga pappa Fox. :)
"Jag skulle väl aldrig bita dig i fötterna matte..."
Ila väntar på trappen och vill komma in med dagens promenadpinne. Här står bara ett öra upp :)
» Ilas vilda timmar
Ila har några timmar på morgonen och några senare på kvällen då hon är helt vild. Hon springer, springer och springer. Vid den här tiden går det inte att försöka aktivera henne mentalt då koncentrationsförmågan är på noll och hon bara vill busa och bitas.
Istället så brukar jag ta ut henne så hon får leka av sig, gå en promenad eller lite senare passivitetsträna. Jag tycker nämligen hon kan spara de vildaste lekarna till utomhus, inne ska det i huvudsak vara ganska lugnt.
När hon har hållit igång ett tag på det här sättet så brukar jag bara sätta mig på golvet, mjukt hålla i henne och säga "Lugn, det räcker nu". I början så kunde hon sprattla och pipa för att komma loss, men jag släppte henne inte förrän hon var lugn och slappnade av i kroppen.
Nu vet hon att man ska vara lugn i mattes knä så hon brukar bli stilla ganska omedelbart. När hon väl gör det så brukar hon dessutom komma på att hon nog är ganska trött egentligen så det är inte ovanligt att hon somnar direkt, från att ha varit vild som en huligan.
» Kloklippning
Jag har redan klippt klorna två gånger på Ila sedan jag hämtade henne. Det är dels för att de växer som ogräs och för att jag inte vill behöva ta så mycket varje gång jag klipper dem.
När hon är ganska rejält trött, men ändå vaken, så brukar jag passa på. Vi har gjort kloklippningen till bara en del av en längre mysstund. Hon ligger på golvet eller i mitt knä. Jag gosar med henne, men ser ändå till att hon ligger stilla, det är inte okej att hon sprattlar massor när jag hanterar henne. Då och då mellan gosandet så klipper jag klorna på en tass. Det har gått jättebra.
Det är viktigt att man ser efter sin klotång och håller den skarp. En äldre klotång med sämre skärpa nyper lite innan den klipper och enligt min erfarenhet så tycker hundarna det är minst lika obehagligt som att bli klippt i pulpan.
» Lek, kontaktövning och ensamträning.
Jag är ju i stort sett nybörjare på det här med hundträning då Ila är min första hund. Det jag skriver här på bloggen är mina tankar om vår träning, vilka grundar sig på många källor ihop med sunt förnuft om vad som passar just mig och min hund. Jag tar gärna emot tips och råd!
Leka
För Ila och mig är leken viktig, både med leksak och utan. I början så var hon väldigt bra på att busa med leksaker själv, men när jag tog i den för att kampa lite så släppte hon den direkt ungefär som om hon sa: "Jaha, skulle du ha den, då tar jag väl och leker med den här i stället..."
Så detta har vi fått träna lite på och nu tycker hon att det är roligare och roligare att kampa med mig.
På promenaderna så brukar hon alltid leta upp en pinne som hon sedan stolt bär i munnen hela promenaden igenom och den kan vi också busa lite med. Fast jag kastar inte utan vi kampar bara. Förut så tog jag alltid pinnen ifrån henne när vi skulle gå in i huset men då började jag plötsligt se att hon tvekade att följa med in eftersom hon visste att jag skulle ta hennes fina pinne ifrån henne. Nu har jag alltid någon leksak i hallen som jag byter med, eftersom jag inte vill ha hennes samling av pinnar i hallen.
Men jag tror även det är bra om man kan busa med sin hund helt utan leksaker. Jag blir då en större resurs för hunden. När vi gör det så är jag mycket fysisk med henne, vi jagar varandra och jag bjuder mycket på mig själv genom att t.ex. lägga mig på marken. Det viktigaste här är att det är jag som startar och avslutar leken. Det blir alltså en form av ledarskapsövning genom lek. Ila får aldrig leka igång mig, det är jag som gör inviten till leken, hon hakar uppskattat på och tycker det är jättekul. När vi slutar så rätar jag på mig, går vidare och säger "Lugn, det räcker nu." vilket är ett kommando vi använder även vid andra tillfällen när det är dags att tagga ner. Detta har funkat mycket bra för oss och Ila slutar direkt att leka och börjar istället nosa runt som vanligt.
Det viktigaste syftet av våra promenader är ändå bara ren rekreation och avslappning. Jag använder sällan kommandon över huvud taget, utan låter henne strosa runt, nosa, bära på sin pinne och bara hänga med. Då är hon bara hund.
Ila, 10 veckor gammal på promenad. Hon har vuxit en hel del på höjden sedan jag hämtade henne.
Kontaktövning
Ila är i grunden väldigt kontaktsökande. Men för att ändå belöna det så har vi lagt in lite "övningar" i vardagen. Detta, liksom ledarskapsövning genom lek, är ett tips som jag snappat upp från hundcoachen Fredrik Steen. Jag tittar mycket på Youtube från hundtränare och tar med mig det jag gillar.
Detta går ut på att hunden ska "fråga om lov" innan hon rusar iväg och gör något som lockar henne. Hon "frågar" genom att ta ögonkontakt och söka efter ett medgivande.
När jag till exempel ställt när matskålen, som är motiverande för henne, så hindrar jag henne fysiskt utan att säga något från att gå fram och äta maten. Med fysiskt så menar jag bara att jag håller fram foten i vägen eller något liknande. När hon sätter sig och tittar upp på mig så säger jag "Varsågod" och hon får gå fram till maten.
Ett annat tillfälle är när hon vill gå ut genom ytterdörren. Bara för att jag öppnat dörren så får hon inte gå ut innan hon "frågat".
De här övningarna förstod Ila mycket snabbt, och jag behöver nu inte hindra henne fysiskt från att göra dessa saker, hon tittar ändå upp på mig och väntar på ett "Varsågod". Förhoppningsvis så kan detta senare användas vid andra situationer, till exempel om Ila vill springa fram och hälsa på en annan hund.
Ensamhetsträning
Lika viktigt som det är för mig att ha en hund som kan vara med överallt är det att ha en hund som kan vara ensam. Det är så mycket enklare om man vet att man kan lämna hunden hemma kortare perioder utan att hon är orolig.
Nu när hon är liten så har jag passat på att lämna henne en stund när hon redan är trött, sover, eller är upptagen med att tugga på någonting. Om Ila själv har fått upptäcka att hon är ensam, så har hon inte varit orolig utan hon har ofta legat och sovit när jag kommit tillbaka. När jag kommer tillbaka så har jag inte alls gjort någon affär av det, utan jag har tagit av mig skor och lagt ifrån mig grejer innan jag lugnt har hälsat på henne.
Om jag istället tillfälligt har lämnat henne då hon stått innanför ytterdörren och velat följa med så har hon blivit ledsen och ylat, vilket man kan förstå.
Jag har en leksak som kallas Kong, som jag stoppat leverpastej i och sedan lagt i frysen. Den har jag för "nödsituationer", om jag verkligen behöver lämna henne en stund så har jag gett henne den att pyssla med. Hon brukar då inte märka att jag går.
» Första vardagsträningen
Då Ila har betett sig väldigt bra och okomplicerat så har jag försökt ha träningen lika okomplicerad och positiv. En sak som jag tror är viktigt är att inte tjata ut ordet "Nej". Då förlorar ordet lätt sin verkan och i en del situationer som till exempel om hunden springer fram mot en bil så är det väldigt viktigt att ha ett väl fungerande "Nej". "Nej" ska för Ila betyda att hon direkt ska avbryta vad hon än håller på med just då. Då är det allvar.
Jag har istället försökt förebygga att Ila gör fel och försökt få henne att bygga goda vanor redan från början. Hon måste alltid ha och ges alternativet att kunna göra rätt. Sedan när hon blir äldre och vet hur man ska bete sig så kan man ställa större krav på henne och förvänta sig att hon gör rätt.
Att tugga på saker
Ila har väldigt många leksaker framme som hon får tugga på. En valp kommer vilja tugga då det kliar mycket i munnen på dem, och då det är ett beteende som växer bort så är det bättre att se till att hon tuggar på rätt saker i stället för att bli sur på henne varje gång.
Om hon har tuggat på en sko så har vi plockat undan den och i stället gett henne en av sina leksaker. Hon har då snabbt bytt och skon har varit bortglömd.
Hon har även ett stort tuggben som är väldigt populärt även i fall hon är för liten för att kunna tugga i sig det på riktigt.
Om vi åker iväg och besöker någon så brukar jag alltid se till att ha med mig en leksak eller ett ben för att spara på den bekantes möbler eller skor...
Enda gångerna vi säger ifrån är när hon tuggar på våra händer, då "morrar vi till" och hon brukar sluta direkt och titta förvånat på oss.
"Krokodilen..."
Att inte få hoppa på folk när hon hälsar
Detta har inte varit ett så stort problem med Ila. Här har jag snarare fått lära de människor hon möter än henne själv, och nu för tiden så hälsar hon oftast trevligt med alla fyra tassarna i marken.
En gång så satt en person i en stol och pratade glatt och jollrande med henne när hon fick syn på honom. Ila sprang fram och hoppade upp mot hans ansikte, han knuffade snabbt ner henne och sa "Nej!" varpå hon snopet lommade därifrån. Jag bad honom att nästa gång han ber henne hälsa genom att prata sådär med henne, åtminstone räcka ner en hand mot henne då hon kommer att vilja söka kontakt med händer eller ansikte. Nu gav han henne ingen annan möjlighet än att göra fel, och han visade henne inte heller hur hon skulle göra genom att hälsa på henne på marken efter att han knuffat ner henne.
Promenader
Den största fördelen med att vi bor på landet är att vi enkelt kan ha hunden lös utan att det stör någon. Risken med detta är att man blir bekväm och glömmer bort koppelträning så att man får problem när hunden väl behöver ha koppel på sig.
Ila går oftast lös på våra promenader. Jag har passat på att sätta koppel på henne ibland när hon varit lite trött, till exempel på sista promenaden innan läggdags. Det har inte funkat att koppelträna när hon är på bushumör för då har hon bara bitit i kopplet. När hon var trött så märkte hon inte ens att hon hade det på sig utan ville bara kissa och bajsa och gå in och sova. Då vi gjorde detta upprepade gånger så vande hon sig vid kopplet så nu kan vi ha det på henne oavsett vilket humör hon är på, och hon biter mycket sällan i det.
Jag försöker vara konsekventa med att hon ska gå med slakt koppel. Sträcker hon det så stannar jag bara. När hon vänder tillbaka så kopplet slaknar så fortsätter vi gå. Jag försöker också vänja henne vid att gå vid min vänstra sida utan att egentligen träna så mycket på det.
Ila på skogspromenad
Inkallning
Även här har jag en stor fördel med att Ila redan medfött har viljan att ta kontakt och följa med oss. Jag har aldrig ropat på henne om jag inte varit helt säker på att hon kommer att komma, för jag vill inte att hon ska komma på att hon inte behöver komma när jag ropar... Därför så har jag inte ropat om hon är fullt upptagen av att titta på något väldigt intressant, utan passat på att kalla på henne nästan när hon redan är på väg att komma till mig. Det är i alla fall min tanke, sedan så har jag säkert instinktivt ropat på henne vid fel tillfällen någon gång...
När hon sedan kommer så har jag antingen satt mig ner och tagit emot henne med bus och gos (godsaker är hon inte så intresserad av) eller så har jag inte ens väntat på henne utan bara fortsatt gå vilket gjort henne väldigt mån om att hänga med, när hon sedan kommit ifatt så har jag berömt henne.
Nu har jag haft Ila i två veckor och hon är väldigt duktig på inkallning. Jag vågar även ropa på henne när hon är i fullt bus med någon annan hund och det har gått bra. Det är viktigare för henne att få följa med om vi ska gå någonstans än att fortsätta busa med den andra hunden.
Sitt och ligg
Jag tror inte man har så många fördelar av att börja tidigt med dessa saker och om man gör det så ska det hållas ganska kravlöst och positivt. Det ska vara kul att göra rätt. Jag har mest gjort det för att Ila ibland har varit i en sinnesställning då hon inte är superbusig men ändå för pigg för att sova. Då brukar hon mest svansa efter mig i huset och tydligt vilja hitta på något. Vi har provat lite med klickerträning och med den enda godsaken som hon visar ett intresse för - Mamma Scan's köttbullar.
Hon lär sig väldigt snabbt men orkar inte koncentrera sig så länge så vi har tränat i korta etapper och gjort träningen till en del av leken. Då tycker hon att det är roligt.
Det som är lite svårt med Ila är att hon är så mån om att göra rätt att hon inte gärna provar sig fram, utan hon sitter gärna och väntar tills hon förstått helt vad hon ska göra innan hon utför beteendet.
Ila hänger med mig på gräsmattan när jag försökte plugga i det vackra vädret.