Ett av årets mål har varit att prova på nötvallning. Här i Värmland finns många duktiga nötvallare med fina nybörjardjur så jag är i goda händer. Jag är väldigt rädd (kanske överdrivet) att hunden ska sparkas och skadas så jag ville börja försiktigt med bra vägledning.

 

Ila är bara avlad för att vara fårvallare och hennes släktingar är helt oprovade på nötkreatur. Så jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Igår fick jag åka till en vän i lokalklubben som hade en fin grupp med ungdjur som vi kunde prova på. Själv har hon en duktig Working Kelpie som har vallat in dem. Jag hade en liten farhåga om att Ila kanske skulle vara "för mjuk" för att kunna flytta nötterna med bestämdhet. Enligt F som hade djuren så fick inte hunden visa tveksamhet och till exempel lägga sig vid konfrontation, utan vara bestämd mot dem.

Kor kan man inte be att gå någonstans, hunden behöver ta kommando över dem. De är inte flyktdjur på samma sätt som får utan förlitar sig mer på sin storlek och kraft.

 

 

Det var jätteroligt! Vi började först fösa bort dem och hundarna fick jobba tillsammans. Ila tittade sig till en början omkring som om hon letade efter får men förstod snart att det var de stora, bruna djuren som vi skulle valla på.

Sedan skulle vi prova själva. Först kom alla nötterna fram och stirrade ner Ila. Jag såg att hon blev lite ängslig så jag gick upp bakom henne och stöttade henne med rösten. Sedan flyttade vi dem ihop en bit. Vid nästa konfrontation var hon säkrare på sig själv och när kon gick emot henne så backade hon inte utan hoppade fram och snappade till med käkarna i luften framför mulen på kon för att visa vem det var som bestämde (hon bet alltså i luften, inte i någon komule).

Efter det hade hon och nötterna en bra relation med ömsesidig respekt och hon kunde flytta dem utan några som helst problem, lugnt och fint. Som hon växte av detta! Jag riktigt såg vilket gott självförtroende hon fick, vilket är precis vad hon behöver när hon arbetar med nötter. När hon rör sig med sådant självförtroende så får nötterna inte ens en anledning att ifrågasätta henne och man slipper konfrontationer.

 

 

 

 

Det slutade med att hon gjorde hämt, fösning och drivning med samma självklarhet som hon gör på får. Hon anpassade snabbt stilen till djurslaget. Jag var alldeles rusig av lycka! Man kan inte ha fått en bättre introduktion till nötvallning. Någon gång ska vi prova att göra ett vallhundsprov på nöt också. Det är verkligen annorlunda än att valla på får men både jag och hunden lär oss av det. Nötterna är mer egensinniga och hunden behöver arbeta mer för att hålla ihop gruppen. Fördelen är att det går betydligt långsammare så man har mer tid på sig att tänka på nästa steg. Det jag hoppas är att Ila fortsatt håller isär djurslagen så att inte nötvallningen påverkar hennes fårvallning negativt nu när hon går så bra där.

 

Helgen 4-5 juni startade vi i IK-1 i Alunda. IK-1 är tävlingsklassen efter vallhundsprovet. Banan består av ett ca 150 meter långt hämt med framdrivningsgrind, 200 meter fösning där fåren ska passera mellan två grindpar, 100 meter drivning, delning och fålla.

Delning (hunden ska dela av två får från gruppen och visa att den kontrollerar dem genom att fösa bort dem en bit från de andra) har vi inte tränat så länge och har aldrig gjort på tävling. De andra momenten känner vi oss mer bekväma med, men i vallningen är det många faktorer som spelar in så vad som helst kan hända. Därför var känslan innan tävlingen att vi främst skulle få rutin och om vi tog oss så långt som till delningen så skulle jag vara jättenöjd.

 

Under veckan innan hade de genomfört den högre tävlingsklassen IK-2 på samma får och tävlingsbana så vi var där och kollade då för att reka lite. Förhållandena var svåra, fåren var snabba och kände sin hage utan och innan så de smet så fort de fick chansen. Därför blev många diskade för "tappade djur" eller bröt självmant helt enkelt. De visade sig dessutom vara svåra att dela även för de erfarna förarna så där hade vi inte stora förhoppningar.

Men jag gillade ändå fåren för de bjöd på en utmaning. De var i fin kondition och "dumsprang" inte utan om hunden fick ett bra "grepp" om dem så lugnade de ner sig och gick fint. Men de krävde både sin hund och förare för slappnade man av så tog fåren chansen att sticka. Ila brukar ändå gå bra på lättfotade får och det ska mycket till för att hon ska tappa djur.

 

 

Tidigare har jag känt mig så sjukligt nervös när vi ska starta. Förra året utvecklades Ila mycket i träning men var fortfarande orutinerad på bortaplan och inte riktigt mogen uppgiften.

Men det här året har hon känts betydligt mer vuxen och har mognat betydligt. Hon har hanterat även främmande får med ett helt nytt lugn och självförtroende.

Så när jag nu gick ut till startstolpen och Ila lugnt la sig bredvid mig med framtassarna i kors så försvann min nervositet nästan helt.

 

Vid utgången fick jag ge henne ett dubbelkommando för att dra in henne eftersom hon tänkte bukta ut på publikplatsen för att få en bra båge. Banan var smal och kuperad. Jag är mycket nöjd över hur väl hon svarade på kommandot men tyvärr får man poängavdrag på utgången för det. Jag har insett att just utgången är mycket smaksak domare emellan hur de vill ha det också.

Upptaget såg jag inte då banan var så kullig. På framdrivningen lyckas jag inte riktigt nå henne på det avståndet utan visslor så hon fick sköta det i stort sett själv. Det gjorde att hon var lite keen och dessutom missade framdrivningsgrinden men eftersom hon är dragkänslig så tappade hon inte djuren där vilket väldigt många gjort innan oss. Hon fick bra grepp om djuren så när de kom fram till mig var de relativt lugna.

Stolpen rundades bra men här klistrade sig fåren lite vid mig så Ila hade det tufft att få iväg dem till fösningen.

Vi träffade första fösningsgrinden men inte andra. Drivningen gick rakt mot draget så det gick bara fort.

Vi delningen så fick vi slut på poäng då jag inte fick någon bra lucka. Jag kunde knappt fatta att vi tagit oss så långt och att jag nådde mina mål redan första dagen. Bästa Ila!