Ett av årets mål har varit att prova på nötvallning. Här i Värmland finns många duktiga nötvallare med fina nybörjardjur så jag är i goda händer. Jag är väldigt rädd (kanske överdrivet) att hunden ska sparkas och skadas så jag ville börja försiktigt med bra vägledning.

 

Ila är bara avlad för att vara fårvallare och hennes släktingar är helt oprovade på nötkreatur. Så jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Igår fick jag åka till en vän i lokalklubben som hade en fin grupp med ungdjur som vi kunde prova på. Själv har hon en duktig Working Kelpie som har vallat in dem. Jag hade en liten farhåga om att Ila kanske skulle vara "för mjuk" för att kunna flytta nötterna med bestämdhet. Enligt F som hade djuren så fick inte hunden visa tveksamhet och till exempel lägga sig vid konfrontation, utan vara bestämd mot dem.

Kor kan man inte be att gå någonstans, hunden behöver ta kommando över dem. De är inte flyktdjur på samma sätt som får utan förlitar sig mer på sin storlek och kraft.

 

 

Det var jätteroligt! Vi började först fösa bort dem och hundarna fick jobba tillsammans. Ila tittade sig till en början omkring som om hon letade efter får men förstod snart att det var de stora, bruna djuren som vi skulle valla på.

Sedan skulle vi prova själva. Först kom alla nötterna fram och stirrade ner Ila. Jag såg att hon blev lite ängslig så jag gick upp bakom henne och stöttade henne med rösten. Sedan flyttade vi dem ihop en bit. Vid nästa konfrontation var hon säkrare på sig själv och när kon gick emot henne så backade hon inte utan hoppade fram och snappade till med käkarna i luften framför mulen på kon för att visa vem det var som bestämde (hon bet alltså i luften, inte i någon komule).

Efter det hade hon och nötterna en bra relation med ömsesidig respekt och hon kunde flytta dem utan några som helst problem, lugnt och fint. Som hon växte av detta! Jag riktigt såg vilket gott självförtroende hon fick, vilket är precis vad hon behöver när hon arbetar med nötter. När hon rör sig med sådant självförtroende så får nötterna inte ens en anledning att ifrågasätta henne och man slipper konfrontationer.

 

 

 

 

Det slutade med att hon gjorde hämt, fösning och drivning med samma självklarhet som hon gör på får. Hon anpassade snabbt stilen till djurslaget. Jag var alldeles rusig av lycka! Man kan inte ha fått en bättre introduktion till nötvallning. Någon gång ska vi prova att göra ett vallhundsprov på nöt också. Det är verkligen annorlunda än att valla på får men både jag och hunden lär oss av det. Nötterna är mer egensinniga och hunden behöver arbeta mer för att hålla ihop gruppen. Fördelen är att det går betydligt långsammare så man har mer tid på sig att tänka på nästa steg. Det jag hoppas är att Ila fortsatt håller isär djurslagen så att inte nötvallningen påverkar hennes fårvallning negativt nu när hon går så bra där.