» En eftermiddag på stranden
Jag och Ila tillbringade en härlig eftermiddag på stranden idag tillsammans med en vän och hennes hund Goa, en Welsh Corgi Cardigan på två år.
Vädret var underbart, hundarna var glada och vi badade allihop.
Ila tyckte först vågorna var lite otäcka och stod kvar på stranden och ylade när jag gick ner i vattnet. När jag sedan hunnit ungefär 10-15 meter ut i vattnet på den långgrunda stranden så bestämde hon sig plötsligt och kastade sig i. Hon hoppade i vattnet så långt hon kunde och när hon inte bottnade längre så började hon målmedvetet simma ut till mig som om hon aldrig gjort något annat. Fast hon pep hela tiden så hon lät som en liten pipleksak där hon kom simmande. :)
När hon kom fram så försökte hon klättra upp på mig så jag har nu några fina rivmärken på benen lagom till midsommarfirandet... Men jag är så stolt över min modiga, lilla hund!
När hon kom upp ur vattnet så blev hon väldigt busig. Det var inte lätt att försöka ligga och sola när den lilla huliganen rusade runt, grävde och skvätte sand på oss. Men både min vän och jag skrattade så att tårarna rann åt hennes glädje och påhitt. Dessutom så såg hon väldigt lustig ut när valppälsen var helt blöt. :)
Fina Goa, en härlig hund och en bra lekkamrat till Ila.
Min busiga lilla tjej!
Ila grävde intensivt, helt utan hänsyn till vart vi låg och solade någonstans... :)
Min stackars vän och hennes hund får sand i ögonen när huliganen flyger förbi...
Hoppas ni har en lika bra eftermiddag och kväll som vi har haft!
» Fina, fina Ila.
Hon är så fin min lilla tjej.. <3
Jag måste verkligen köpa en riktig kamera, det blir inte så bra med mobilkameran...
Idag skrev hennes uppfödare en fin presentation om oss på deras blogg: Gårdsbackens blogg
» En bra dag på Helgetorp
Sonja har äntligen "kommit tillbaka"!
Sonja heter vår underbara katt. Hon har i fem års tid varit det centralaste och viktigaste djuret i våra liv. Hon är tillgiven och lojal som en hund, kommer när man ropar, är social och roar våra gäster, kan sitt och vacker tass om hon får skinka, slappar med oss i TV-soffan och sover i vår säng.
Sonja, vår älskade knäppa katt <3
Innan Ila kom så hade vi i förebyggande syfte klippt klorna på Sonja, men hon har träffat hundar förut och det har gått bra så vi var inte alltför oroliga. Hon har snarare varit så cool så en del hundar har varit här på inskolning för att lära sig umgås med katter.
Sedan kom Ila, och Sonja försvann. Vi har inte sett henne bete sig så förut när vi haft hundar här, då har hon varit kvar och visat hundarna vem som bestämmer...
Hon försvann såklart inte helt. Ibland kom hon in genom kattluckan, hälsningsjamade, fick syn på Ila, gav oss en sårad blick och försvann ut igen. Hon sov inte i vår säng och var bara inne för att äta mat. Jag tyckte det var så konstigt, för Ila var inte på långa vägar varken den största eller jobbigaste hunden vi haft här. Det verkade nästan som om Sonja väntade på att det här med hunden skulle "gå över", att hon skulle försvinna som de andra hundarna jag varit hundvakt åt gjorde och livet skulle återgå till det vanliga med henne som drottning i huset.
Nu har vi haft Ila i drygt två veckor och helt plötsligt så är Sonja tillbaka. Det hände över en dag, som om hon helt plötsligt bestämde sig för att acceptera den lilla hunden. Ila är så duktig med Sonja, nyfiken men visar respekt och går gärna en liten omväg runt henne på golvet.
Idag satt vi alla tre på trappen och njöt av vädret.
Sonja är allt lite nyfiken hon också.. :)
Jag är stolt och glad över mina djur idag och vi har haft en lugn och fin dag hemma. :)
» Lilla hunden börjar bli stor - 11 veckor gammal
Ila är idag 11 veckor gammal och har vuxit. Massor. Det är nästan så att man ser skillnaden dag för dag även i fall man träffar henne dagligen.
Benen har blivit längre och hon har blivit tyngre. Men de senaste dagarna har de största förändringarna skett i huvudets form och ansiktet. Man ser det så tydligt på Ila för på kort tid så har hennes bläs delats i två delar. :)
Om man jämför med bilden i headern eller tidigare bilder så ser man hur stor skillnad det är.
Min snygging <3.
Jag lovar att jag ska investera i en bra kamera så småningom...
Det ska bli spännande att se hur hennes öron kommer att bli. Pappa Fox har stående öron och mamma Fame´s är vikta åt sidan. Ilas har än så länge varit väldigt lika mammans men på de senaste dagarna så har det högra örat "lättat" och kan ställa sig rakt upp när hon lystrar. :)
» Vallhundsträning för Peter Helen
Igår så besökte vi en vallhundsträning för Peter Helen i Mossberga med Bergslagens VK. Jag åkte dit med mamma och hennes hund, men ingen av oss deltog i kursen utan vi ville bara titta lite och sedan ha samkväm och grillning med de andra vallningsintresserade deltagarna och åskådarna.
Det var bra miljöträning för Ila och hon hade dessutom mammas hund med som stöd. Fast hon tittade ändå mer på fåren än på de andra hundarna. :)
Ila följer intresserat fåren med blicken. Man ser dem som vita prickar längst bort.
När kursen var över och fåren var i en mindre fålla så lät vi Ila titta lite närmare på dem då kursledaren tyckte det. Mammas hund Dell fick valla dem lite lätt och Ila hängde på, samt åt en hel del fårbajs. Hon vet inte vad hon ska göra med dem, men har i alla fall koll på fåren och blir inte orolig om de kommer nära. Duktig hund. :)
Det är gott att äta fårbajs...
"Dell" (Skärgårdsvallaren´s Dell) vallar och Ila ser ut att tänka: "Har jag missat något? Ska vi göra något här?"
Eftersom det var en hel del lösa hundar varav en del lite griniga tikar så lät jag Ila sitta i koppel under kvällen. Det är bra att hon lär sig att man inte måste hälsa på alla hundar hela tiden...
Hon skötte sig faktiskt jättebra. Ibland så tyckte hon det var tråkigt att sitta i koppel, men hon drog inte utan sysselsatte sig med att gräva i marken eller tugga på en pinne i stället. Senare kom det dit en del barn som hon lekte med, hon älskar barn och vill springa fram till dem direkt! Det var en hel del kursdeltagare som trodde att hon var en Aussie på grund av hennes färger...
När vi åkte hem senare så var det med en mycket trött och nöjd liten valp...
» Lek, kontaktövning och ensamträning.
Jag är ju i stort sett nybörjare på det här med hundträning då Ila är min första hund. Det jag skriver här på bloggen är mina tankar om vår träning, vilka grundar sig på många källor ihop med sunt förnuft om vad som passar just mig och min hund. Jag tar gärna emot tips och råd!
Leka
För Ila och mig är leken viktig, både med leksak och utan. I början så var hon väldigt bra på att busa med leksaker själv, men när jag tog i den för att kampa lite så släppte hon den direkt ungefär som om hon sa: "Jaha, skulle du ha den, då tar jag väl och leker med den här i stället..."
Så detta har vi fått träna lite på och nu tycker hon att det är roligare och roligare att kampa med mig.
På promenaderna så brukar hon alltid leta upp en pinne som hon sedan stolt bär i munnen hela promenaden igenom och den kan vi också busa lite med. Fast jag kastar inte utan vi kampar bara. Förut så tog jag alltid pinnen ifrån henne när vi skulle gå in i huset men då började jag plötsligt se att hon tvekade att följa med in eftersom hon visste att jag skulle ta hennes fina pinne ifrån henne. Nu har jag alltid någon leksak i hallen som jag byter med, eftersom jag inte vill ha hennes samling av pinnar i hallen.
Men jag tror även det är bra om man kan busa med sin hund helt utan leksaker. Jag blir då en större resurs för hunden. När vi gör det så är jag mycket fysisk med henne, vi jagar varandra och jag bjuder mycket på mig själv genom att t.ex. lägga mig på marken. Det viktigaste här är att det är jag som startar och avslutar leken. Det blir alltså en form av ledarskapsövning genom lek. Ila får aldrig leka igång mig, det är jag som gör inviten till leken, hon hakar uppskattat på och tycker det är jättekul. När vi slutar så rätar jag på mig, går vidare och säger "Lugn, det räcker nu." vilket är ett kommando vi använder även vid andra tillfällen när det är dags att tagga ner. Detta har funkat mycket bra för oss och Ila slutar direkt att leka och börjar istället nosa runt som vanligt.
Det viktigaste syftet av våra promenader är ändå bara ren rekreation och avslappning. Jag använder sällan kommandon över huvud taget, utan låter henne strosa runt, nosa, bära på sin pinne och bara hänga med. Då är hon bara hund.
Ila, 10 veckor gammal på promenad. Hon har vuxit en hel del på höjden sedan jag hämtade henne.
Kontaktövning
Ila är i grunden väldigt kontaktsökande. Men för att ändå belöna det så har vi lagt in lite "övningar" i vardagen. Detta, liksom ledarskapsövning genom lek, är ett tips som jag snappat upp från hundcoachen Fredrik Steen. Jag tittar mycket på Youtube från hundtränare och tar med mig det jag gillar.
Detta går ut på att hunden ska "fråga om lov" innan hon rusar iväg och gör något som lockar henne. Hon "frågar" genom att ta ögonkontakt och söka efter ett medgivande.
När jag till exempel ställt när matskålen, som är motiverande för henne, så hindrar jag henne fysiskt utan att säga något från att gå fram och äta maten. Med fysiskt så menar jag bara att jag håller fram foten i vägen eller något liknande. När hon sätter sig och tittar upp på mig så säger jag "Varsågod" och hon får gå fram till maten.
Ett annat tillfälle är när hon vill gå ut genom ytterdörren. Bara för att jag öppnat dörren så får hon inte gå ut innan hon "frågat".
De här övningarna förstod Ila mycket snabbt, och jag behöver nu inte hindra henne fysiskt från att göra dessa saker, hon tittar ändå upp på mig och väntar på ett "Varsågod". Förhoppningsvis så kan detta senare användas vid andra situationer, till exempel om Ila vill springa fram och hälsa på en annan hund.
Ensamhetsträning
Lika viktigt som det är för mig att ha en hund som kan vara med överallt är det att ha en hund som kan vara ensam. Det är så mycket enklare om man vet att man kan lämna hunden hemma kortare perioder utan att hon är orolig.
Nu när hon är liten så har jag passat på att lämna henne en stund när hon redan är trött, sover, eller är upptagen med att tugga på någonting. Om Ila själv har fått upptäcka att hon är ensam, så har hon inte varit orolig utan hon har ofta legat och sovit när jag kommit tillbaka. När jag kommer tillbaka så har jag inte alls gjort någon affär av det, utan jag har tagit av mig skor och lagt ifrån mig grejer innan jag lugnt har hälsat på henne.
Om jag istället tillfälligt har lämnat henne då hon stått innanför ytterdörren och velat följa med så har hon blivit ledsen och ylat, vilket man kan förstå.
Jag har en leksak som kallas Kong, som jag stoppat leverpastej i och sedan lagt i frysen. Den har jag för "nödsituationer", om jag verkligen behöver lämna henne en stund så har jag gett henne den att pyssla med. Hon brukar då inte märka att jag går.
» Lite bilder hemifrån...
Provsitter fyrhjulingen.
Hon har varit med och åkt lite fyrhjuling, i låga hastigheter förstås. Då körde Isak och jag satt bakom med Ila säkert i knäet. Hon var inte alls rädd utan stack ut huvudet så att hon kunde se framåt med spetsade öron och verkade njuta av vinden i ansiktet. Efter ett tag så la hon sig ner avslappnat och slumrade lite.
Dessa bilder är från naturbetena och insjön som ligger nedanför vårat hus.
» Valpar och deras sovstilar... :)
Gärna med huvudet på ens fötter <3
Innan jag hämtade Ila så hade jag köpt två fina bäddar, en till vardagsrummet och en till sovrummet på övervåningen.
Den i vardagsrummet använder Ila bara när hon tuggar på ben eller för att samla sina leksaker i. Sover hon i vardagsrummet så ligger hon på golvet vid ens fötter eller under soffan.
Likaså i sovrummet så sover hon gärna på golvet under sängen. Det är först framåt morgonen hon flyttar till bädden för att ha bättre koll på när vi vaknar. :)
» Första vardagsträningen
Då Ila har betett sig väldigt bra och okomplicerat så har jag försökt ha träningen lika okomplicerad och positiv. En sak som jag tror är viktigt är att inte tjata ut ordet "Nej". Då förlorar ordet lätt sin verkan och i en del situationer som till exempel om hunden springer fram mot en bil så är det väldigt viktigt att ha ett väl fungerande "Nej". "Nej" ska för Ila betyda att hon direkt ska avbryta vad hon än håller på med just då. Då är det allvar.
Jag har istället försökt förebygga att Ila gör fel och försökt få henne att bygga goda vanor redan från början. Hon måste alltid ha och ges alternativet att kunna göra rätt. Sedan när hon blir äldre och vet hur man ska bete sig så kan man ställa större krav på henne och förvänta sig att hon gör rätt.
Att tugga på saker
Ila har väldigt många leksaker framme som hon får tugga på. En valp kommer vilja tugga då det kliar mycket i munnen på dem, och då det är ett beteende som växer bort så är det bättre att se till att hon tuggar på rätt saker i stället för att bli sur på henne varje gång.
Om hon har tuggat på en sko så har vi plockat undan den och i stället gett henne en av sina leksaker. Hon har då snabbt bytt och skon har varit bortglömd.
Hon har även ett stort tuggben som är väldigt populärt även i fall hon är för liten för att kunna tugga i sig det på riktigt.
Om vi åker iväg och besöker någon så brukar jag alltid se till att ha med mig en leksak eller ett ben för att spara på den bekantes möbler eller skor...
Enda gångerna vi säger ifrån är när hon tuggar på våra händer, då "morrar vi till" och hon brukar sluta direkt och titta förvånat på oss.
"Krokodilen..."
Att inte få hoppa på folk när hon hälsar
Detta har inte varit ett så stort problem med Ila. Här har jag snarare fått lära de människor hon möter än henne själv, och nu för tiden så hälsar hon oftast trevligt med alla fyra tassarna i marken.
En gång så satt en person i en stol och pratade glatt och jollrande med henne när hon fick syn på honom. Ila sprang fram och hoppade upp mot hans ansikte, han knuffade snabbt ner henne och sa "Nej!" varpå hon snopet lommade därifrån. Jag bad honom att nästa gång han ber henne hälsa genom att prata sådär med henne, åtminstone räcka ner en hand mot henne då hon kommer att vilja söka kontakt med händer eller ansikte. Nu gav han henne ingen annan möjlighet än att göra fel, och han visade henne inte heller hur hon skulle göra genom att hälsa på henne på marken efter att han knuffat ner henne.
Promenader
Den största fördelen med att vi bor på landet är att vi enkelt kan ha hunden lös utan att det stör någon. Risken med detta är att man blir bekväm och glömmer bort koppelträning så att man får problem när hunden väl behöver ha koppel på sig.
Ila går oftast lös på våra promenader. Jag har passat på att sätta koppel på henne ibland när hon varit lite trött, till exempel på sista promenaden innan läggdags. Det har inte funkat att koppelträna när hon är på bushumör för då har hon bara bitit i kopplet. När hon var trött så märkte hon inte ens att hon hade det på sig utan ville bara kissa och bajsa och gå in och sova. Då vi gjorde detta upprepade gånger så vande hon sig vid kopplet så nu kan vi ha det på henne oavsett vilket humör hon är på, och hon biter mycket sällan i det.
Jag försöker vara konsekventa med att hon ska gå med slakt koppel. Sträcker hon det så stannar jag bara. När hon vänder tillbaka så kopplet slaknar så fortsätter vi gå. Jag försöker också vänja henne vid att gå vid min vänstra sida utan att egentligen träna så mycket på det.
Ila på skogspromenad
Inkallning
Även här har jag en stor fördel med att Ila redan medfött har viljan att ta kontakt och följa med oss. Jag har aldrig ropat på henne om jag inte varit helt säker på att hon kommer att komma, för jag vill inte att hon ska komma på att hon inte behöver komma när jag ropar... Därför så har jag inte ropat om hon är fullt upptagen av att titta på något väldigt intressant, utan passat på att kalla på henne nästan när hon redan är på väg att komma till mig. Det är i alla fall min tanke, sedan så har jag säkert instinktivt ropat på henne vid fel tillfällen någon gång...
När hon sedan kommer så har jag antingen satt mig ner och tagit emot henne med bus och gos (godsaker är hon inte så intresserad av) eller så har jag inte ens väntat på henne utan bara fortsatt gå vilket gjort henne väldigt mån om att hänga med, när hon sedan kommit ifatt så har jag berömt henne.
Nu har jag haft Ila i två veckor och hon är väldigt duktig på inkallning. Jag vågar även ropa på henne när hon är i fullt bus med någon annan hund och det har gått bra. Det är viktigare för henne att få följa med om vi ska gå någonstans än att fortsätta busa med den andra hunden.
Sitt och ligg
Jag tror inte man har så många fördelar av att börja tidigt med dessa saker och om man gör det så ska det hållas ganska kravlöst och positivt. Det ska vara kul att göra rätt. Jag har mest gjort det för att Ila ibland har varit i en sinnesställning då hon inte är superbusig men ändå för pigg för att sova. Då brukar hon mest svansa efter mig i huset och tydligt vilja hitta på något. Vi har provat lite med klickerträning och med den enda godsaken som hon visar ett intresse för - Mamma Scan's köttbullar.
Hon lär sig väldigt snabbt men orkar inte koncentrera sig så länge så vi har tränat i korta etapper och gjort träningen till en del av leken. Då tycker hon att det är roligt.
Det som är lite svårt med Ila är att hon är så mån om att göra rätt att hon inte gärna provar sig fram, utan hon sitter gärna och väntar tills hon förstått helt vad hon ska göra innan hon utför beteendet.
Ila hänger med mig på gräsmattan när jag försökte plugga i det vackra vädret.
» De första dagarna med Ila
När jag hämtade Ila så hade jag några dagar kvar på terminen på Veterinärprogrammet. Jag fick henne alltså lagom till instuderingsperioden inför den sista tentan vilket innebar att jag kunde vara hemma med henne, fast jag hade mycket att göra.
Ila sover i knät på mig när jag pluggar
Ila visade sig vara en mycket lätt valp. Jag var mentalt förberedd på alla problem som man kan ha från början, som t.ex. att få valpen rumsren, separationsångest och att valpen är otrygg i den nya miljön.
Men Ila var så trygg i sig själv att hon redan första natten sov lugnt och kunde hålla sig tills morgonpromenaden. Hon ville bara göra sina behov ute så bara vi tog ut henne tillräckligt ofta så skedde inte en enda olycka inne. Ute är hon väldigt följsam, hon går lös och går inte långt från oss. Så fort man pratar med henne så tar hon ögonkontakt och försöker förstå vad man vill. Mycket av detta har jag säkert att tacka hennes uppfödare för. De har varit mycket nogranna med att social- och miljöträna valparna från början.
Lek på gräsmattan med favoritleksaken
Jag hade från början tänkt ha besöksförbud hemma de första dagarna så att valpen skulle få lära känna oss och bli trygg i hemmet innan hon fick träffa nya människor och hundar. Men den regeln bröt vi mot redan andra dagen och Ila tyckte bara det var kul när vi fick besök eller åkte och hälsade på någon.
Ila fick träffa mammas Border collie "Dell" på stranden. Ila tyckte det var jättekul, Dell tyckte nog hon var lite jobbig...
Hon har en mycket trevlig attityd när hon träffar nya bekantskaper. Hon sänker huvudet, tar ögonkontakt, drar bak öronen och viftar så på svansen så att hela rumpan svänger. Får hon gensvar så springer hon fram och hälsar. Vi har inte heller haft mycket problem med att hon hoppat, utan hon sätter sig vid fötterna på den hon hälsar på och är mycket inställsam. Även när hon träffat andra hundar så har det gått jättebra, men jag har förstås medvetet valt snälla och trevliga hundar så att hon bara ska få positiva erfarenheter.
Nu är jag ledig och hemma med henne ända fram till efter midsommar då jag börjar jobba på Djursjukhuset i Karlstad. Hon ska såklart få följa med till jobbet då.
» När vi hämtade Ila
Ila kommer från en liten by utanför Örnsköldsvik. Hon är uppfödd av Dan Westman och Paula Lundberg, och jag tror inte en hund kan få bättre start i livet än hos dem. De driver Gårdsbackens kennel som också har en trevlig blogg där ni kan se många bilder från Ilas första veckor i livet.
Efter att ha tillbringat en trevlig kväll och natt hos Danne och Paula på deras fina gård så var det dags för den långa resan hem med vår nya familjemedlem. Bilresan tog nio timmar, men lilla Ila var mycket lugn och blev inte åksjuk. Det jobbigaste var värmen då vi "tyvärr" hade jättefint väder och AC´n i min bil inte fungerar bra. Men det gav oss bara anledning till att ha många stopp på de natursköna rastplatser som låg längs vägen, vilket också var mysigt.
Isak och Ilas mamma Fame
Lilla hunden i bilen.
På en rastplats.