Sonja heter vår underbara katt. Hon har i fem års tid varit det centralaste och viktigaste djuret i våra liv. Hon är tillgiven och lojal som en hund, kommer när man ropar, är social och roar våra gäster, kan sitt och vacker tass om hon får skinka, slappar med oss i TV-soffan och sover i vår säng.

 

 

Innan Ila kom så hade vi i förebyggande syfte klippt klorna på Sonja, men hon har träffat hundar förut och det har gått bra så vi var inte alltför oroliga. Hon har snarare varit så cool så en del hundar har varit här på inskolning för att lära sig umgås med katter.

 

Sedan kom Ila, och Sonja försvann. Vi har inte sett henne bete sig så förut när vi haft hundar här, då har hon varit kvar och visat hundarna vem som bestämmer...

Hon försvann såklart inte helt. Ibland kom hon in genom kattluckan, hälsningsjamade, fick syn på Ila, gav oss en sårad blick och försvann ut igen. Hon sov inte i vår säng och var bara inne för att äta mat. Jag tyckte det var så konstigt, för Ila var inte på långa vägar varken den största eller jobbigaste hunden vi haft här. Det verkade nästan som om Sonja väntade på att det här med hunden skulle "gå över", att hon skulle försvinna som de andra hundarna jag varit hundvakt åt gjorde och livet skulle återgå till det vanliga med henne som drottning i huset.

 

Nu har vi haft Ila i drygt två veckor och helt plötsligt så är Sonja tillbaka. Det hände över en dag, som om hon helt plötsligt bestämde sig för att acceptera den lilla hunden. Ila är så duktig med Sonja, nyfiken men visar respekt och går gärna en liten omväg runt henne på golvet.

 

Idag satt vi alla tre på trappen och njöt av vädret.