» Ilas förändring

 
Ila är nu lite mer än tretton veckor gammal. Tiden går så fort!
 
Matte Felicia har jobbat ganska mycket den senaste veckan. Den här veckan jobbar jag kvällsjourer och då får Ila stanna hos min mamma fram tills jag slutar klockan 22.00. Det är mycket roligare för henne än att sitta själv i boxen på jobbet. Min mamma har semester nu så det passar henne utmärkt att ta hand om en extra hund på kvällarna. 
 
På dagarna fram till att jag börjar jobba klockan 14.00 så har vi passat på att träna och finslipa "sitt", "ligg" och "stanna". Ila kan också "platt" då hon ska ligga helt platt mot marken med också huvudet nertryckt. Det har vi shejpat fram vilket vi är extra stolta över. :) 
Vi har lite "problem" med att när hon får ett "sitt" och sedan ett "stanna" så lägger hon sig direkt ner. Men hon är väldigt duktig på att stanna kvar då så jag vet inte riktigt hur jag ska korrigera det. Jag tror det hänger ihop med att jag tränat mycket "stanna" från liggande position.
Man måste belöna mycket med lek och gärna vara utomhus med Ila, för tränar jag inomhus med bara godis så tröttnar hon snabbt och gör allting väldigt långsamt.
 
Ila med gårdagens val av promenadpinne...
 
Därför har det också varit ganska dåligt uppdaterat här i bloggen, men nu tänkte jag ta chansen och lägga upp lite bilder på Ilas senaste förändring. Hon är betydligt större, jag tycker att hon vuxit framför allt på längden och grovleken den senaste veckan. Det börjar bli tungt nu om man ska lyfta upp henne i sitt knä. Jag har dessutom flera gånger fått "rädda" henne från den ena soffan som hon tidigare med lätthet krupit under. Nu kommer hon ibland in, men inte ut och ligger där och gnäller tills vi lyfter på soffan och "räddar" henne... Ett tag kunde hon också utnyttja kattluckan när hon ville ut, det skulle aldrig gå nu...
 
Helt plötsligt så står oftast båda öronen upp under promenaden
 
 
Jag har alltid varit ganska säker på att Ila skulle få vikta öron. Visst, ibland så har något öra "lättat" men det har mer varit tillfälligheter och hon hade nästan alltid prydligt vikta öron även när hon lystrade.
Men senaste veckan så kom förändringen på bara en dag. Nu så är det mer regel än undantag att båda öronen står upp under promenaden. Ibland så lutar de till och med mot varandra mitt uppe på huvudet.  
Jag har ingenting emot stående öron, våra tidigare hundar har haft det, men då öronen förändrar det allmänna utrycket hos en hund mycket så känns det lite som att jag har en "ny" Ila. Helt plötsligt riktigt lik stiliga pappa Fox. :)
 
 "Jag skulle väl aldrig bita dig i fötterna matte..."
 
 
 
 
Ila väntar på trappen och vill komma in med dagens promenadpinne. Här står bara ett öra upp :)
 
 
 
 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback