» Det där eländiga kopplet... :)
Ila går nästan alltid lös.
Hemma i Värmland på landet behöver vi aldrig koppel. Även i Uppsala där jag bor i korridorsrum så har vi det så bra att jag har en altandörr på baksidan och bara 50 meter till skogen... Så där är det också ytterst sällan det där kopplet åker på även i fall det brukar vara med i fickan "för sakens skull".
Dessutom så är hon så himla smidig att ha lös. Hon går inte för långt bort, springer och busar och har lärt sig att inte springa fram om vi möter människor eller hundar som vi inte känner utan kommer då och sätter sig bredvid mig. Jag känner verkligen att jag kan lita på henne.
Men ibland så hamnar man ju i situationer där man måste ha koppel. I staden, på brukshundsklubben eller på andra ställen av respekt för människor och andra hundägare. Så jag visste från början att jag ville att min hund skulle gå bra i koppel, det tillhör ju allmän lydnad. Linförigheten i tävlingslydnad hade vi tänkt lära in vid senare tillfälle som en separat grej. Men i vardagen vill man ha en hund som avslappnat kan rasta sig i kopplet utan att dra.
När hon var liten så tränade vi regelbundet att gå med kopplet på. Det gick då jättebra! Ila travade på bredvid mig och varken drog eller bet i kopplet! Vilken duktig valp, tänkte jag. Det här var ju hur enkelt som helst! :D
Sedan när hon blev större så insåg jag att anledningen till att det hade gått så bra när hon var liten var att Ilas promenadtrav råkade vara i precis samma hastighet som mitt eget steg... När hon blev snabbare så hade jag helt plötsligt en unghund som inte hade en aning om hur man skulle gå i kopplet. Kopplet hade ju bara varit ett bihang och nu var det helt plötsligt ett eländigt snöre som hindrade henne från att komma fram i den takt hon ville! Så koppelträningen började på riktigt...
Så här tänkte jag i teorin:
När Ila kommer fram så långt att kopplet spänns så stannar jag bara. Så fort hon då kommer tillbaka så kopplet slaknar så går vi framåt igen. Hon kommer då att förstå att för att komma fram så behöver kopplet vara slakt så hon kommer anpassa sin hastighet för att gå bredvid mig. Det är ju en smart hund, och hon kommer dessutom att ha lärt sig det positivt genom att tänka själv, utan några ryck i kopplet eller hårda ord. Helt enligt våran filosofi.
Så här gick det i praktiken:
Ila travade på i sin bekväma trav, hon hamnade framför mig så att kopplet spändes och jag stannade. Ila fattade snabbt att hon behövde backa tillbaka något steg för att komma framåt igen. Bara det att då gjorde hon det i precis samma hastighet så att jag efter bara något steg stannade igen. Detta upprepades några gånger till dess att Ila var riktigt frustrerad. Hon förstod inte grejen med det här!
När jag gick framåt så hoppade Ila framåt, när jag stannade så tog hon ett jämfotahopp bakåt, bara för att direkt studsa framåt igen.
Jag kämpade för att vara konsekvent, så hon lärde sig aldrig att dra i kopplet för att komma framåt eftersom jag aldrig gav upp. Men ibland när vi gick med en annan hund som sällskap på promenaden och hon var som värst så satte jag på henne selen i stället för halsbandet för att vi skulle komma någonstans över huvud taget. Med selen på så fick vi en paus, i den fick hon gå hur hon ville.
Jag försökte med att ge godis när hon gick i rätt position, men det var aldrig lika intressant som alla lukter och saker runt omkring.
Jag försökte bara att berömma när hon gjorde rätt för att hon skulle förstå vad jag ville. Hon är ju ändå en hund som vill vara till lags. Inget fungerade. Hon blev bara spänd, frustrerad och hoppade upp och ner.
Ila hatade kopplet och det gjorde även jag. Så det blev mer och mer sällan som kopplet sattes på eftersom vi egentligen aldrig behövde. Hundmöten utan koppel gick jättebra, Ila satt avspänt bredvid mig medan den andra hunden passerade och försökte aldrig gå fram. Med koppel på så for hon fram och kunde till och med skälla på mötande hundar. Helt klart mycket mer spänd.
För en vecka sedan så mötte jag pappa inne i staden och vi skulle äta lunch tillsammans. Ila hade inte haft koppel på sig på tre veckor och var helt plötsligt tvungen att ha det på sig. Så fort jag satte på kopplet så var den lydiga hunden som bortblåst, hon for fram och tillbaka, kastade sig mot mötande människor och galopperade i kopplet. Det var droppen och jag insåg att jag måste ta tag i det här. Nu. Min konsekventa metod hade uppenbarligen inte funkat.
Lösningen:
När vi sedan kom hem från staden så gick jag en promenad i skogen. Ila fick först vara lös och rasta sig. Sedan ropade jag till mig henne och satte på henne kopplet. Jag riktigt såg hur hon himlade med ögonen och sedan for iväg framåt.
Då röt jag till, samtidigt som jag petade till henne på rumpan så att hon skvatt till (inte så att hon gjorde illa sig såklart, bara för att påkalla hennes uppmärksamhet). Slut på fånerier! Hon tittade förvånat upp på mig samtidigt som hon lite slokande gick några steg bredvid mig. Då berömde jag henne ordentligt så att öronen tittade fram igen. Man riktigt såg hur hon funderade på över vad som hände, det är så sällan som matte blir sur.
Hon gick bredvid mig till dess att hon såg något annat som var intressant och vana trogen for fram igen. Då gjorde jag precis samma sak, röt till och petade till henne, för att sedan berömma ordentligt när hon var bredvid mig.
Då såg jag hur hon plötsligt slappnade av. Den annars så spända kroppshållningen som hon får av kopplet försvann för plötsligt så FÖRSTOD hon vad det handlade om. Hon tänkte "Aha! Matte vill faktiskt att jag ska gå bredvid henne när kopplet är på. Det var ju tråkigt, men det får jag väl acceptera."
Eftersom Ila alltid har varit en hund som vill vara till lags så är de tidigare stora koppelproblemen nu som bortblåsta bara för att kommunikationen helt plötsligt fungerat och hon förstod vad det var meningen att hon skulle göra. Jag tror inte att vi skulle ha kunnat göra detta tidigare, för då Ila är en väldigt mjuk hund så är det först nu som hon är gammal nog att ta en sådan kritik som när jag blev arg och röt till åt henne. Hade hon varit mindre så skulle hon ha blivit rädd om jag röt till på samma sätt.
Nu när kopplet kommer på så drar Ila en liten suck (det äär ju roligare att vara lös), men sedan så traskar hon på bredvid mig. Oavsett hur kort eller långt kopplet är. Vi har lagt på ett kommando: "Gå fint". Saktar jag ner på takten så går saktar hon automatiskt ner från trav till SKRITT utan att jag behöver säga någonting. Jag nästan grät av lycka när jag såg det.. :) Hon är lugn och avspänd eftersom hon har en uppgift som hon vet hur hon ska klara av. Därför så beter hon sig nu också bra när vi möter andra hundar och hon har koppel på sig. Ibland så får man tjata lite, men nu när hon förstår momentet så kan vi ju äntligen öka svårighetsgraden med längre stunder i koppel och mer störningar.
Det här har varit vårat största problem och nu kan jag äntligen vara precis lika glad och stolt över min hund i alla situationer, med eller utan koppel!
Sju månaders gammal skönhet som nu faktiskt kan den här enkla saken med koppel! ;)
Sandra
Oj, det var mig en vacker hund du har =)
Svar:
Felicia Asp Tauni
My Linde
Vad roligt att läsa! Jag och min unghund har gått igenom kopelträningen på exakt samma sätt. Vi har det inte 100 % än men jag har har förstått hur viktigt det är att han får en uppgift. Springa lös då är det fritt fram nosa, busa osv men när kopplet är på så är uppgiften att gå MED matte. Inte dra runt på matte. När jag la till ett "nej" när han for iväg så blev övningen helt plötsligt glasklar för honom och han vet exakt vart han ska för att få ett "bra!" och godis. :)
Svar:
Felicia Asp Tauni
Trackback