I första lektionen i grundkursen så var hemläxan:

 

Det här är bra förkunskaper till både agility- och lydnadsmoment. Ila och jag har ju tjuvstartat då vi både gjort stationsträning, nosduttar och utvecklat en bra lek tidigare.

 

Så här ser vår träning ut nu:

 

 

 

Stationsträning: Det vi ska utveckla är farten in i buren. När hon kan kommandot ska jag försöka lära henne halsbandsgreppet vilket kan vara en bra kunskap både i agility samt framåtsändande i lydnaden. Jag ska alltså hålla henne i halsbandet och då ska hon ladda upp sig och vara beredd på att springa i full fart framåt utan att se sig om när jag släpper.

Vi ska också träna på att vara passiv i buren även när jag är helt passiv utanför. Nu retar jag henne mycket med leksaken innan hon får Fri-kommandot.

 

Lek: Leken fungerar bra tycker jag. Att byta leksak var nytt för oss och har inte fungerat så bra då hon ofta favoriserar en leksak. Så vi ska börja träna med två precis likadana.

 

Nosduttar: Har vi gjort förr. Det vi ska utveckla är min belöningsplacering så det blir lättare att träna in nosfrys sedan. Nu är Ila väldigt snabb att titta efter godisen efter att hon duttat. Nosfrys är en bra förkunskap för t.ex. apportavlämning samt vittringsmarkering.

 

Det var en trevlig mjukstart på kursen och vi får mycket bra, konstruktiv kritik från tränarna så att vi kan utveckla det vidare. Det ska bli så kul att se vad de har planerat nästa lektion!

 

 

 

Många som är duktiga på att träna hundar har påtalat vikten och nyttan med en träningsdagbok. Jag har väl varit lite tveksam men nu när även jag och Ila börjar ha många moment igång samtidigt så börjar jag inse att det kanske vore en bra idé.

 

Vilken svårighetsgrad hade vi kommit till nu igen? Vad behövde vi jobba på mer? Hur hade vi tänkt det här? Om man ska skriva ner en planering så måste man ha en planering klart för sig och det är ju bra...

 

Så vi ska försöka vara duktiga och skriva träningsdagbok. Ett ypperligt tillfälle att börja är väl nu inför den kommande hundkursen. Då jag är lite av en materialist så måste jag ha en fiiiin träningsdagbok för att öka chanserna att jag faktiskt skriver i den.

 

Så nu har vi beställt en från Personligalmanacka.se med Ila´s senaste foto som motiv.

 

 

 

Vi valde en anteckningsbok i formatet A5. De vänstra sidorna i ett uppslag är linjerade och de högra bara ljust tonade i blått. Man kunde välja upplägget helt själv. Tanken är att där kan jag både skriva samt teckna figurer. Till exempel får, en herde, en brun liten border collie och lite pilar hit och dit beroende på vad dagens övning har varit. :)

 

Jag hoppas att jag verkligen kommer ha användning av den och inte låta den samla damm på hyllan. Det återstår att se.

 

Idag hann vi med ett litet, litet vallningspass förresten. Det var när jag var hos pappa för att hämta mina vinterdäck till bilen.

 

De fåren är inte invallade och jag hade inte heller tid att dela av flocken så även baggen gick med. Men Ila var väldigt enträgen, hon försökte "hämta mig" flera gånger när jag bytte däck för att vi skulle gå till fåren. Så tillslut så tog jag med henne in i den lilla hagen.

 

Hon var så fin! Eftersom de fåren inte söker sig till mig, utan går undan från mig när vi vallar så kunde vi inte träna vanlig balansering utan istället så föste vi dem tillsammans lugnt runt fållan i båda varv. Ila fattade genast grejen. Hon gick rakt mot fåren och vi tränade kommandona "Framåt" och "Stanna" om vartannat. Jag behövde nästan bara säga halva orden med låg röst för att hon skulle reagera, så taggad var hon och så mån om att göra bra ifrån sig. <3

 

Någon gång när jag såg att fåren ändå höll på att vända vid staketet så skickade jag runt henne mellan fåren och staketet. Jag la henne på andra sidan och fick sedan flytta mig så att fåren inte skulle vända sig mot henne på grund av att de gick undan från mig. Jag ville inte låta en situation uppstå där det kunde bli en konfrontation mellan henne och fåren eftersom den lite luriga baggen var med. Hon fick bara flytta dem bakifrån, inte öga mot öga utan min hjälp.

Jag gick ur vägen för flocken, kom runt till andra sidan och föste dem tillsammans med Ila igen mot andra änden av hagen.

 

Denna övningen fungerade fint på de här svåra fåren och jag upplevde att de flyttade sig undan för Ila mycket bättre än de gjort förut, då de mest har tittat på mig. Kanske utstrålar hon redan mer pondus och självsäkerhet. :)

 

Även Ila var nöjd och kände så väl på sig att hon gjort ett bra jobb. Såklart att även hon känner när vi samarbetat bra! När hon fick sitt "Det räcker" så bröt hon och kom fram till mig. På väg bort från fårhagen så svansade hon runt mig som en stolt valp.

 

Jag önskar vi hade fler träningstillfällen för hon känns verkligen super nu, som en svamp som bara suger i sig allt hon kan lära sig om får.. :) Hoppas att den pågående fåraffären går igenom... Mer om den i ett senare inlägg.

 

En stolt matte som är övertygad om att hon är ägare till världens finaste Border collie, önskar er en god kväll! ;)

 

 

För vår kurs i vardagslydnad i Uppsala som vi började vid terminstart avslutade vi innan den var klar... Träningsmetoden passade inte oss helt enkelt.

 

Nu börjar vi i stället på grundkursen hos Klickerklok. Länken till den hittar ni HÄR.

 

Instruktörer är Fanny Gott och Thomas Stokke. Det är de som har skrivit boken om Shaping som jag har använt mig av när jag tränat Ila. Det är en träningsmetod som passar oss!

 

Kursen kommer ta upp följande moment:

 

• Hur du får hunden att älska lek med dig
• Byteslekar med två leksaker
• Att gripa och lyfta föremål snabbt
• Shapingfärdigheter
• Att hålla positionen och frisignal
• Omvänt lockande
• Stationsbeteende
• Vända om till belöning
• Inlärning av fotgående
• Bakdelskontroll
• Springa runt stolpe
• Nosdutt i handen
• Nosfrys på handen
• Hoppstå
• Grundträning för apportering
• Framåtsändande
• Stå till ligg med frysta tassar
• Lägga på kommando och signalkontroll

 

Hemma i Värmland på landet behöver vi aldrig koppel. Även i Uppsala där jag bor i korridorsrum så har vi det så bra att jag har en altandörr på baksidan och bara 50 meter till skogen... Så där är det också ytterst sällan det där kopplet åker på även i fall det brukar vara med i fickan "för sakens skull".

 

Dessutom så är hon så himla smidig att ha lös. Hon går inte för långt bort, springer och busar och har lärt sig att inte springa fram om vi möter människor eller hundar som vi inte känner utan kommer då och sätter sig bredvid mig. Jag känner verkligen att jag kan lita på henne.

 

Men ibland så hamnar man ju i situationer där man måste ha koppel. I staden, på brukshundsklubben eller på andra ställen av respekt för människor och andra hundägare. Så jag visste från början att jag ville att min hund skulle gå bra i koppel, det tillhör ju allmän lydnad. Linförigheten i tävlingslydnad hade vi tänkt lära in vid senare tillfälle som en separat grej. Men i vardagen vill man ha en hund som avslappnat kan rasta sig i kopplet utan att dra.

 

När hon var liten så tränade vi regelbundet att gå med kopplet på. Det gick då jättebra! Ila travade på bredvid mig och varken drog eller bet i kopplet! Vilken duktig valp, tänkte jag. Det här var ju hur enkelt som helst! :D

 

Sedan när hon blev större så insåg jag att anledningen till att det hade gått så bra när hon var liten var att Ilas promenadtrav råkade vara i precis samma hastighet som mitt eget steg... När hon blev snabbare så hade jag helt plötsligt en unghund som inte hade en aning om hur man skulle gå i kopplet. Kopplet hade ju bara varit ett bihang och nu var det helt plötsligt ett eländigt snöre som hindrade henne från att komma fram i den takt hon ville! Så koppelträningen började på riktigt...

 

När Ila kommer fram så långt att kopplet spänns så stannar jag bara. Så fort hon då kommer tillbaka så kopplet slaknar så går vi framåt igen. Hon kommer då att förstå att för att komma fram så behöver kopplet vara slakt så hon kommer anpassa sin hastighet för att gå bredvid mig. Det är ju en smart hund, och hon kommer dessutom att ha lärt sig det positivt genom att tänka själv, utan några ryck i kopplet eller hårda ord. Helt enligt våran filosofi.

 

Ila travade på i sin bekväma trav, hon hamnade framför mig så att kopplet spändes och jag stannade. Ila fattade snabbt att hon behövde backa tillbaka något steg för att komma framåt igen. Bara det att då gjorde hon det i precis samma hastighet så att jag efter bara något steg stannade igen. Detta upprepades några gånger till dess att Ila var riktigt frustrerad. Hon förstod inte grejen med det här!

När jag gick framåt så hoppade Ila framåt, när jag stannade så tog hon ett jämfotahopp bakåt, bara för att direkt studsa framåt igen.

Jag kämpade för att vara konsekvent, så hon lärde sig aldrig att dra  i kopplet för att komma framåt eftersom jag aldrig gav upp. Men ibland när vi gick med en annan hund som sällskap på promenaden och hon var som värst så satte jag på henne selen i stället för halsbandet för att vi skulle komma någonstans över huvud taget. Med selen på så fick vi en paus, i den fick hon gå hur hon ville.

Jag försökte med att ge godis när hon gick i rätt position, men det var aldrig lika intressant som alla lukter och saker runt omkring.

Jag försökte bara att berömma när hon gjorde rätt för att hon skulle förstå vad jag ville. Hon är ju ändå en hund som vill vara till lags. Inget fungerade. Hon blev bara spänd, frustrerad och hoppade upp och ner.

 

Ila hatade kopplet och det gjorde även jag. Så det blev mer och mer sällan som kopplet sattes på eftersom vi egentligen aldrig behövde. Hundmöten utan koppel gick jättebra, Ila satt avspänt bredvid mig medan den andra hunden passerade och försökte aldrig gå fram. Med koppel på så for hon fram och kunde till och med skälla på mötande hundar. Helt klart mycket mer spänd.

 

För en vecka sedan så mötte jag pappa inne i staden och vi skulle äta lunch tillsammans. Ila hade inte haft koppel på sig på tre veckor och var helt plötsligt tvungen att ha det på sig. Så fort jag satte på kopplet så var den lydiga hunden som bortblåst, hon for fram och tillbaka, kastade sig mot mötande människor  och galopperade i kopplet. Det var droppen och jag insåg att jag måste ta tag i det här. Nu. Min konsekventa metod hade uppenbarligen inte funkat.

 

 

 

 

 

För några veckor sedan besökte vi Ilas uppfödare på Gårdsbacken utanför Örnsköldsvik för att träna vallning. De har nu klippt ihop ett videoklipp från träningspassen. Det här är 5-6:e gången Ila vallar och hon är sex månader gammal på filmen.

 

Vi tränade balansering, högersvängar (hon ville gärna bara gå i vänstervarv), att våga gå mellan fåren och grindarna i trånga utrymmen och kunde till och med lägga på lite drivning. Jag är jättenöjd med träningen. Ila var lyhörd för mina signaler, förstod jättefort att hon skulle balansera mot mig och lydde kommandona.

 

Så här i början av en vallhunds träning så lägger jag absolut ingen press på hunden. Det ska vara en positiv upplevelse för dem, man bygger upp deras självförtroende och visar henne grunderna i att använda sina instinkter för att samarbeta med mig. Enda kommandot jag använt som hon måste lyda är ett "stanna" och ett "ligg" men det kunde hon sedan tidigare. När hon sedan balanserar bra så kan man börja lägga på "höger" och "vänster" för att betinga orden men det är inget hon behöver kunna än.

 

 

 

Ila är exalterad och het och som unghund så går det ofta för fort och hon är för nära fåren. Det är sådant man korrigerar sedan när hon är äldre och kan grunderna, vet VAD hon ska göra. Då börjar man ställa krav på HUR hon ska göra det, att hon ska ta större avstånd till fåren när hon rundar dem och röra sig långsammare för att inte stressa dem. Vallningsträning har mycket att göra med att träna in en bra djurkänsla hos hunden. Men om man inte heller styr hunden för mycket i början så har hunden dessutom själv en chans att hitta sin djurkänsla. De behöver såklart lära sig hur fåren reagerar gentemot deras rörelser och att man inte behöver röra sig fort för att kontrollera dem.

 

 

 

"En vallhund föds inte som en färdig vallhund men med instinkten att bli en" skrev Ilas uppfödare Paula Lundberg på deras blogg. Där ser ni också fler bilder från när Ila vallar.

 

På en sådan här ung hund så är det dessutom viktigt att bara träna korta pass och skynda långsamt. Det tar lång tid att få fysiska och mentala orken för att träna vallning på riktigt och man ska ta det försiktigt! Det är även därför vi bara tränar i en liten fålla. Så det blir mer fokus på tekniken och den mentala biten snarare än springet. Det är såklart för fårens skull också. Det är jätteviktigt att vara noggrann med djurskyddet när man tränar vallning. Det är ju för att kunna flytta fåren på ett lugnt och tryggt sätt som vi vill ha vallhundar, men vi måste också vara noggranna vid träningen av hundarna såklart. När man tränar en het unghund så är det bra att ha hundvana, invallade får. De reagerar rätt så att hunden lär sig och vet att hunden inte innebär en fara trots att den är snabb och nära.

 

Ila är en vallhund med mycket Eye vilket jag gillar. Men det måste jag också tänka mycket på i träningen redan från början då hon tenderar att fastna i sitt "Eye" gentemot fåren. Hon är helnöjd bara hon får ligga stilla och stirra på dem. Därför måste jag röra mig fort och se till att hon håller sig i rörelse och inte blir liggande stilla för länge... Än så länge har det gått bra, men jag blir fort alldeles utmattad. Senare ska vi börja träna lugnare.

 

 

 

Se på filmen och kommentera gärna! :)

 

 

 

Analsäckarna är fyllda med ett väldigt starkt luktande sekret. De ska normalt tömmas av sig själva när hunden bajsar för att sätta en egen doftprägel på avföringen. Många har säkert känt den karaktäriska lukten som inte går att missta för något annat. Antingen från sin egen hund i fall sekretet fastnat i pälsen, eller om hunden har blivit ordentligt skrämd vilket kan få den att oavsiktligt tömma analsäckarna så det plötsligt luktar illa. Om man arbetar inom djursjukvården som jag gör så är man väl bekant med lukten.

 

Många hundar får aldrig något problem med analsäckarna under hela sitt liv. Andra hundar som av någon anledning har svårare att tömma dem kan drabbas av analsäcksinflammation, och detta kan tyvärr ofta vara ett återkommande problem. Analsäcksinflammation är besvärande och smärtsamt. Det klassiska symptomet är att hunden åker kana på rumpan. Analsäckarna kan bli stora som golfbollar och i värsta fall spricka så att hunden får ett öppet sår bredvid analöppningen som det rinner var ur. Får hunden analsäcksinflammation så ska man såklart åka till veterinären som spolar ur dem och eventuellt behandlar med smärtstillande och antibiotika. Har hunden återkommande problem så kan man även operera bort analsäckarna.

 

Men om man har kunskap om analsäckar så kan man reagera mycket tidigare och kanske inte ens behöva åka till veterinären. Man kan lära sig att hjälpa hunden tömma analsäckarna hemma och på så vis förhindra starten till kraftig inflammation. Detta ska man såklart bara göra om hunden inte klarar att tömma dem själva, och BARA om man vet vad man gör. Man ska INTE heller försöka tömma analsäckar som redan är inflammerade för då kan de spricka.

 

För två veckor sedan så var Ila plötsligt besvärad från rumpan efter promenaden. Det var inte så illa att hon åkte kana, men jag märkte att hon inte kom till ro som vanligt utan att något besvärade henne. Och när hon för 120:de gången vred och vände på sig så kände jag plötsligt en svag, svag pust av den karaktäriska lukten som påminner lite om ruttnande fisk...

 

Så jag tog med henne till duschen för att kolla närmare på de där analsäckarna. De sitter ungefär "klockan 3-4 och 8-9"  om analöppningen är klockans mittpunkt och mynnar några millimeter innanför på varsin sida. Om man tar vaselin (och gärna plasthandske) på handen så kan man sedan försiktigt känna på utsidan runt om analöppningen. Man kan behöva klämma åt lite precis bakom analöppningen för att kunna känna de två knölarna. Hunden kan tycka att det är obehagligt och konstigt såklart, men har den förtroende för dig så brukar det inte vara några problem. Om den däremot har ont eller ömmar, så ska du inte tömma utan åka till veterinären då det troligtvis är inflammerat.

 

På Ila var de ungefär ärtstora. Hon stod duktigt och stilla så jag tömde dem snabbt utan problem. När man känner dem mellan fingrarna så kan man ofta bara trycka till lite extra, masserande inifrån och ut. Det kan vara en fördel att vara i duschen så att man kan tvätta sig och hunden direkt efteråt. Det är också bra att hålla ett hushållspapper framför då det kan komma som en stråle och det är inte kul att få på sig.... Ett normalt innehåll kan vara allt från vitgult till brunt och ofta av en mellantjock lite kornig konsistens. Ilas var väldigt mörkbrunt och vattnigt vilket var lite oroväckande. Men efter tömningen så var hon sitt vanliga, glada jag och sedan dess så har vi inte märkt något problem så förhoppningsvis stoppade vi en kommande inflammation.

 

Jag vill poängtera att ni inte ska försöka detta bara utifrån mina instruktioner här, och såklart inte experimentera på en frisk hund utan problem.

Om ni däremot misstänker att er hund har problem med att tömma dem ibland så rekommenderar jag verkligen att be veterinären visa er hur ni ska göra för att tömma dem. Några hundar har analsäckar som sitter lite djupare så man kan behöva stoppa in ett finger för att tömma...

Trots att det är långt ifrån glamoröst utan däremot riktigt äckligt så kan man som ansvarstagande hundägare bespara sin hund många besvär och veterinärbesök om man lär sig att känna på dem och tömma dem om det behövs, så fort hunden visar tecken på att vara besvärad från rumpan och analsäckarna. Har hunden en gång haft en ordentlig analsäcksinflammation så kan det vara omöjligt att sköta det hemifrån sedan då hunden ofta blivit väldigt rädd om sin rumpa och området kan ha ärrvävnad.

 

Om:

Jag hoppas att ni fick ut något från detta inlägg förutom en dålig smak i munnen.. :)

Själv håller jag tummarna att det var en engångsföreteelse för Ila.

Helgen för två veckor sedan så åkte jag, Isak (husse) och Ila till hennes uppfödare som bor utanför Örnsköldsvik. Vi stannade över natten lördag-söndag och tränade massor av vallning. Det blev en jättetrevlig helg med vackert väder, hundbus, god mat och träning!

 

När vi kom dit på lördagen så var Ila snart i full gång med att busa med sin syster och sin mamma. Vi skulle ta en liten promenad ner till sjön så att Ila skulle bli lite varm i kläderna efter den långa bilturen. Hundarna härjade och busade på gärdet när vi promenerade. Sedan så fick Ila syn på fåren... Plötsligt så var hennes syster inte alls intressant längre och Ila smet iväg för att stirra på fåren...

 

Vi lyckades i alla fall få med oss alla hundarna ner till sjön, drack kaffe och hundarna busade vilt igen. Sedan så märkte vi att Ila saknades igen... Jag gick upp mot fårhagen för att hämta den busiga hunden och märkte inte att Ilas mamma Fame följde med. När en nöjd Ila tillslut kom emot oss med svansen högt i vädret så kom Fame fram, slängde ner Ila på backen och röt åt henne. "Man tjuvvallar minsann INTE på fåren!"

Det var så häftigt att se och det var tydligt att Fame hade förstått vad Ila hade gjort och att skulle uppfostra sin valp. Efter det så gick Ila inte till fåren utan lov längre. :)

 

 

 

 

Vi vallade två gånger den dagen och två gånger dagen därpå innan vi åkte hem. Så det var ett riktigt bootcamp. :)

Däremellan så blev vi instruerade i teori med hjälp av små hund- och fårfigurer på matbordet. Det var mycket givande och Ila gjorde stora framsteg på kort tid. I slutet så balanserade hon så bra att vi kunde börja lägga på lite Höger- och Vänsterkommandon samt några steg i drivning. Det var så KUL och häftigt att få jobba med min hund på det sättet!

 

Länk till Ilas uppfödares blogg där de berättar om vårat besök: Gårdsbackens blogg

 

Danne och Paula filmade och fotade lite när vi vallade och vi väntar på att få film och lite bilder. Det vore så kul att se bilder på sin hund i action! :)

 

Mamma var på kurs i England förra veckan. Därifrån köpte hon med världens finaste present till mig: En vallningsstav!

 

Kroken är gjord av gullregn, staven av vildäpple och det hålls ihop av ett band av svart buffelhorn. Den är lagom lång, lätt, smidig och av gammal modell.

 

 

 Denna ska vi få stor användning av!

 

Nu när jag pluggar så hamnar bloggen på efterkälken... Så nu var det dags att ge er en liten "Catch up" tyckte jag. :)

 

Vi har fortsatt med våran klickerträning som kallas för shaping. Här är en film där Ila tänder och släcker lampan för några veckor sedan. Träningsmetoden är fantastisk för sådana här ändamål och Ila lärde sig det här på en dag, uppdelat på fyra korta träningspass. Sedan dess har vi tränat någon gång mer och nu gör hon det ännu bättre så snart kan vi sätta kommando på det. Jag har filmat mer när vi tränat och tänkte klippa ihop en liten guide om hur man lär hunden detta när hon väl gör uppgiften fullfjädrat. :)

 

 

 

 

Sådana här saker är Ilas styrka inom trickträning: Att interagera med saker med hjälp av sin nos eller framtassar.

 

Vi har nu börjat träna backning och att backa upp på saker. Det låter enkelt men har visat sig vara en betydligt större utmaning för Ila än att tända och släcka lampan. ;)

 

Den 20:de november börjar vi en Grundkurs online hos Fanny Gott och Thomas Stokke på Klickerklok. Det är de som har skrivit boken om Shaping som jag har utgått mycket från när jag tränat Ila. Detta ser vi mycket fram emot!

 

En Border collie behöver hållas sysselsatt. Det är typ omöjligt (och inte så nyttigt för en ung hund) att trötta ut dem fysiskt. Vill man ha lugn och ro hemma så behöver man stimulera dem psykiskt. Vallningen är såklart det bästa. När jag har vallat med Ila så är hon harmonisk i flera dagar. Men däremellan så behöver vi Shaping-träningen. Det är den enda träningsform där Ila tänker så mycket att hon faktiskt blir trött. För efter fem minuters träning så är hon så trött att hon bara vill gå och lägga sig sedan. Dessutom så främjar det till en bra kontakt och kommunikation mellan henne och mig. Vi har kul tillsammans. Fantastiskt, eller hur? :)