» Dagens val av promenadpinne
Varje kvällspromenad så väljer Ila en pinne som hon sedan vill ta med sig hela promenaden. Enda gångerna hon lämnar den är när hon ska göra sina behov eller om hon hittar en ännu finare pinne.
Jag låter henne hållas då promenaderna är till för hennes rekreation och hon får då göra i stort sett vad hon vill vare sig det nu är att nosa runt eller bära på pinnar. Hon är så stolt över sina pinnar och bär dem med den vita svanstippen högt, högt upp i luften så det är värt krånglet det medför. Med krångel så menar jag till exempel att behöva rensa gräsmattan på pinnar innan vi klipper gräs eller Ilas "fina" samling av pinnar på vår trapp eller i vår hall...
Men dagens val av promenadpinne var något särskilt och det medförde att hela promenaden gick ganska långsamt...
» Bildbomb
Indras matte sommarjobbar inte bara på mitt jobb utan hon går också i samma klass som mig på Veterinärhögskolan. Vi bor numer också på samma bostadsområde nära skolan. Så vår tanke är att valparna även i höst ska få bo ihop under dagtid när vi är i skolan. Det blir roligare för dem än att sitta själva.
Förvånansvärt nog så kan de ta det lugnt när de sitter ihop i boxen. Vi var lite rädda för att de skulle vara så glada i varandra att de skulle härja och busa hela dagen. Någon enstaka gång har de lyckats få in grannens filt genom dörrspringan och strimlat den... En annan gång har Indra klätt av Ila hennes halsband och sedan har de kampat om det tills det gick sönder.... Men det hör faktiskt till ovanligheterna, för det mesta så vilar de bara ihop.
Vi brukar gå lunchpromenader ihop men Indras matte vågar inte ha henne lös så nära bebyggelsen. Så det blir inte mycket bus dem emellan då heller.
Därför beslöt vi oss för att ta med dem till ett riktigt smultronställe efter jobbet en dag. Det är en liten sandö som ligger ute i Klarälven, tio minuter från jobbet. Det är ett naturreservat, inte många skyltar och man måste vada lite för att komma dit. Därför så är man nästan alltid ensam där och hundarna kan springa fritt och vilt utan att störa någon. :)
Indras matte hade med sin systemkamera så jag tänkte bjuda på en bildbomb från valparnas "after work" :)
Bästisar <3
Har hittat något spännande i sanden...
Ila vill gärna ha Indras pinne
"Jag ska ta dig!"
Det gick mycket fort när de sprang så det var inte helt lätt att fota dem. Ila är redan grövre och tyngre än Indra som är två månader äldre men vi blev förvånade över att hon var nästan lika snabb. Hon accelererade inte lika fort och hängde inte med i vändningarna men kom upp i samma hastighet på raksträckorna. :) Då gick det fort, fort fram längs med sandstranden.
Här kom Indra ifatt Ila. Det ser ut som om hon ska döda henne men det är bara lek. :)
Gummiankan var en åtråvärd leksak.. :)
När Ila äntligen fått tag i ankan tänkte hon inte släppa den ifrån sig...
Inte så valpig längre.
Jag och de små dogsen
Vem hinner först fram? :)
Lika häftigt som det är att se en duktig vallhund valla är det att se en whippet springa.
Jag och finaste hunden
Ila posar fint för kameran förutom att hon håller något äckligt sjögräs i munnen...
<3
Fotograf: Frida Zetterström.
Efter att ha varit vackert och stekhett väder en hel vecka så mulnade det så klart den dagen vi skulle ut till detta smultronställe. Fördelen var att hundarna inte blev trötta så fort, nackdelen var att det varken blev sol eller bad för oss tvåfotade. När det dessutom började regna lite så åkte vi hemåt med två valpar som sov gott både hemma och i boxen dagen därpå. :)
NJUT av sommaren och det fina vädret kära vänner för det gör vi!
» Vi njuter av sommaren!
Lägger upp lite bilder från när vi var ute med båten på en ö i söndags... Fina Ila är nu fyra månader gammal. :)
Snygga tjejen
Fast här vet jag inte vad hon ser ut som...
Glad hund utforskar ön precis efter att vi kommit iland.
"Ska vi verkligen bada igen matte? Det var lite kallt i vattnet..."
Underbara sommar!
» På ridtur
Jag tar hand om en häst just nu då hans ägare är bortresta en vecka. Det var med både lite nervositet och stor förtjusning som jag satte mig på hästryggen igen efter ett längre uppehåll.
Först så tänkte jag låta Ila vara hos mamma ett par timmar medan jag red men jag bestämde mig i sista sekund för att ta med henne ändå. Dels för att mamma var lite upptagen och dels för att jag kände på mig att det skulle gå bra.
Det är ju mycket som skulle kunna gå dåligt: Ila skulle kunna vara rädd för hästen och inte våga följa med, eller så skulle hon kanske inte förstå att det var jag som faktiskt satt där uppe på det stora djuret, eller så skulle hon gå för nära och springa bakom hasorna på hästen som många Border collies tenderar att vilja göra...
Ila och Macklin
Men det gick alldeles utmärkt! Ila verkade bara tänka "Jaha matte, sitter du där uppe idag. Men då går vi då!"
Macklin som hästen heter är en äldre, välskolad herre på 21 års ålder. Han är mycket van vid att ha hundar med på ridturerna och risken att han skulle lyfta en hov mot dem är minimal även i fall de skulle springa mellan benen på honom. Hade det inte varit Macklin jag red så skulle jag inte ha vågat ha med mig Ila.
Ila kutade med, höll sig framför hästen precis som hon är framför mig när vi är ute på en vanlig promenad. Vi red ju bara en kort tur i skritt då hon är alldeles för liten för några längre turer i högre tempo. Men trots det så var hon riktigt trött sedan. Det var ju lite mer motion än hon var van vid, speciellt då även miljön var ny för henne.
Jag måste även bifoga den här fulsöta bilden på min lilla hund i bilen på väg till stallet: :)
Fina lilla älsklingen ;)
Tungan har alltid tenderat att slinka ut lite ibland, speciellt när Ila har lite bråttom eller är exalterad. Men sedan vi tog bort den ena hörntanden på höger sida så kan den åka ut ännu mer... :) Dock så lyckades jag ta bilden vid ett ganska extremt tillfälle. Är hon inte söt? <3
» Sötaste soffhunden
» Ila och Sonja
Ila och Sonja har numera nästan en relation som man skulle kunna kalla.. vänskap?
De är faktiskt riktigt gulliga mot varandra och båda verkar uppskatta den andres sällskap, både inomhus och utomhus. De har hittat ett gemensamt kroppsspråk och börjar förstå den andres intentioner och signaler.
Ibland när Ila är riktigt speedad så gör hon lekinviter mot Sonja och försöker få igång henne som om hon vore en annan hund. Nu när Sonja förstår att Ila inte menar henne illa ens då hon rör sig så snabbt och studsigt så är hon tålmodig och brukar låta henne hålla på. När jag och Ila kommer hem från jobbet och kliver ur bilen så brukar Sonja komma och möta oss och den första hon hälsar på är faktiskt Ila. Det kan vara så fint så jag som matte nästan blir rörd till tårar.
Jag har länge velat få filmbevis på deras fina beteende mot varandra och ikväll så lyckades jag äntligen. Det är inte riktigt den fina "vi kommer hem från jobbet-scenen" men ikväll så träffade vi på Sonja under kvällspromenaden och Ila gick fram för att hälsa.
Det slutade med att Sonja slog följe under resten av promenaden. Jag är så lyckligt lottad som har två så fina djur i mitt liv. Ibland så brukar jag och Isak skämtsamt kalla dem för "gul-djuret" och "brun-djuret". <3
» Träff med Goy och Jamie
Idag har Ila träffat två kullsyskon, brorsorna Gårdsbackens Glengoyne "Goy" och Gårdsbackens Bowmore "Jamie".
Karlstad brukshundsklubb har årligen landets största agilitytävling, Värmlandsrallyt. Då Annelie och Lisa som äger Goy och Jamie skulle dit och tävla med sina andra hundar så kände vi att vi var tvungna att träffas. Ilas syskon är spridda över landet från norr till söder så man måste passa på när man får en sådan här fin tillfällighet att träffas.
Kramkalas. Närmast ser ni Jamie, Goy sitter bakom Ila som håller på att trilla baklänges.
Ila kände säkert igen sina brorsor, men det var samtidigt första gången hon var på en sådan här plats med så många andra hundar. 1900 startande var det på Värmlandsrallyt de här dagarna. Det var som en liten by med tält och fullt med duktiga hundar och folk så Ila blev helt tagen och lite förskräckt. Hon hade låg hållning på svansen och var ganska svår att få kontakt med då hon skulle titta på allt samtidigt.
Därför dröjde det lite innan hon slappnade av så pass att hon kunde hänge sig åt att leka med Jamie och Goy.
Jamie och Ila tittar intresserat mot agilitybanan.
Pussades lite gjorde de också. Eller så kände Jamie att han var tvungen att rätta till Ilas öron som var särskilt flygiga idag. ;)
Det var jättekul att få träffa Annelie och Lisa. Jag fick också en hel del tips då de båda är erfarna hundtränare. I alla fall ur min synvinkel. ;) Ila skötte sig generellt bra. Det var så mycket rörelse på tävlingsplatsen så hon glömde bort sin koppelträning lite grann, men det är skönt att hon är så cool och bara lägger sig när vi sitter stilla. Då stressar hon inte. Länge så satt hon bara och tittade skeptiskt på brorsornas lite vildare lek.
Ilas trick för att brotta ner två kilo tyngre Jamie var att helt sonika sätta sig på honom.
Ila och Jamie.
Tillslut så busade de lite grann i alla fall, men inte alls så mycket som Ila brukar kunna göra. Men det hade nog mycket med miljön och värmen att göra. Goy och Jamie var betydligt mer avslappnade där då de redan hade varit där ett tag och fått sova i sina burar. Hade de tre träffats ensamma på en lite lugnare plats så hade nog leken gått vildare till. Jamie och Goy är också så vana vid att leka tillsammans så de glömde nog bort sin lite lugnare lillasyster ibland. :)
Som sagt, Ilas öron var väldigt flygiga idag... :)
Det var svårt att ta bilder med mobil på tre vilda valpar som inte var stilla länge åt gången. Jag hoppas på att jag kanske får lite bilder av Goy´s matte Annelie som tog bilder med sin systemkamera. Vi lyckades till och med ta någon gruppbild då alla tre satt stilla bredvid varandra. De tittade åt helt olika håll, men ändå. :)
Ni kan också titta in på Annelie och Goy´s blogg: http://tillyonelmi.blogspot.com om ni vill läsa om Ilas bror Goy, den lilla hunden med det stora hjärtat.
Tack för idag Annelie och Lisa! Jag hade mycket trevligt i värmeböljan och hoppas att vi kommer hålla kontakten i framtiden.
» Ila mår bra!
Operationen igår när de drog ut den trasiga mjölktanden gick bra.
När de tog tag i den med tången så sprack den så de tyckte det var väl befogat att dra ut den då den kunde spruckit när som helst annars. Tyvärr var de tvungna att skära ett snitt i tandköttet och sy ett par stygn för att få ut hela roten. Den var ganska lång och hade inte börjat reabsorberas än vilket tyder på att det kommer att dröja innan hon börjar tappa sina andra mjölktänder.
Ila låg väldigt fint och stadigt i narkosen. Säger de i alla fall, matte själv blev helt plötsligt väldigt blödig och vågade inte vara med alls. :) Det är väldigt jobbigt att se sin egna hund bli sövd insåg jag så jag höll mig i en annan del av byggnaden med ont i magen av oro.
Mina kära kollegor hämtade mig i stället när det var dags för henne att vakna så då var jag med hela tiden. Hon var förvirrad, snurrig och troligtvis hög av det starka smärtlindrandet. Pep hela tiden så som de kan reagera på det preparatet. Men bättre det än att hon har ont.
Vi satt i ett tyst, mörkt rum tills hon var tillräckligt pigg att följa med mig till fikarummet där hon fick ligga inbäddad i filtar. Hon ville absolut inte vara själv. När hon mådde så pass bra att hon fick äta lite mat så kom husse och hämtade henne. Idag mår hon bra och är sig själv igen.
Bilderna är från när hon precis håller på att vakna, samt från fikarummet när hon är vaken men tycker väldigt synd om sig själv. <3
» Ila ska opereras...
Idag så var Ila med på mitt jobb, Djursjukhuset i Karlstad. Vi har en duktig dansk veterinär som är specialiserad på tänder där och han fick titta på hennes tand idag. Som ni kanske minns så bröt hon av en mjölktand för ungefär tre veckor sedan.
Den har inte blivit infekterad sedan dess och hon har inte ett dugg ont i den längre, inte ens när jag gnuggar på den och tvättar. Men hennes tandkött har börjat växa över den. Det är egentligen en naturlig process då tandköttet vill skydda den blottade pulpan. Det blir likadant på människor om samma sak skulle hända oss.
Tyvärr så komplicerar det hela saken, speciellt när tanden redan var avbruten så högt upp. Nu är det inte mycket som syns längre och veterinären tror hon kommer att få svårt att tappa den och att den hotar hennes permanenta tand där under och hennes framtida bett. Han rekommenderade att vi skulle dra ut den och det är lika bra så man inte behöver oroa sig. Vi vet ju inte heller om den är frakturerad ända upp i roten men det kan man se med tandröntgen när hon är sövd.
Jag är ändå glad att jag väntade de här tre veckorna för hon är betydligt större nu så det känns inte lika farligt att söva henne. Men trots att jag om någon vet hur utomordentligt säkra dagens narkosmedel är så är man helt plötsligt superorolig när det gäller ens egen hund... Nu är jag varken djursjukskötare eller veterinärstudent längre utan bara en orolig djurägare.
Så i morgon när jag börjar jobba så ska jag ta med henne så mina kära, duktiga kollegor får ta hand om henne. Jag kommer garanterat övervaka hela processen från sövning tills att hon är vaken och står på alla fyra benen... :)
Jag har hittat lite kantareller i skogen och för att skingra tankarna från operationen i morgon så började vi träna lite kantarellsök idag. Det gick faktiskt jättebra! Vi är inomhus och under detta första träningspass så kom vi så pass långt att hon går fram till kantarellen som jag lägger på golvet och markerar genom att lägga sig ner. Dock så vet jag inte om hon förstod att hon markerade den faktiska kantarelldoften eller om hon bara tänkte att hon skulle gå fram och lägga sig vid något som jag slänger ut på golvet. Men det får vi komma till senare, jag är i alla fall imponerad över hur smart min lilla hund är. :)
Jag vet att bloggen har varit fattig med inlägg nu när jag jobbat så mycket men till helgen så är jag lite långledig, då ska jag ta ordentligt med bilder på henne.
Önska oss lycka till i morgon! Matte kanske kommer behöva lugnande hon med. ;)
» Ilas förändring
Ila är nu lite mer än tretton veckor gammal. Tiden går så fort!
Matte Felicia har jobbat ganska mycket den senaste veckan. Den här veckan jobbar jag kvällsjourer och då får Ila stanna hos min mamma fram tills jag slutar klockan 22.00. Det är mycket roligare för henne än att sitta själv i boxen på jobbet. Min mamma har semester nu så det passar henne utmärkt att ta hand om en extra hund på kvällarna.
På dagarna fram till att jag börjar jobba klockan 14.00 så har vi passat på att träna och finslipa "sitt", "ligg" och "stanna". Ila kan också "platt" då hon ska ligga helt platt mot marken med också huvudet nertryckt. Det har vi shejpat fram vilket vi är extra stolta över. :)
Vi har lite "problem" med att när hon får ett "sitt" och sedan ett "stanna" så lägger hon sig direkt ner. Men hon är väldigt duktig på att stanna kvar då så jag vet inte riktigt hur jag ska korrigera det. Jag tror det hänger ihop med att jag tränat mycket "stanna" från liggande position.
Man måste belöna mycket med lek och gärna vara utomhus med Ila, för tränar jag inomhus med bara godis så tröttnar hon snabbt och gör allting väldigt långsamt.
Ila med gårdagens val av promenadpinne...
Därför har det också varit ganska dåligt uppdaterat här i bloggen, men nu tänkte jag ta chansen och lägga upp lite bilder på Ilas senaste förändring. Hon är betydligt större, jag tycker att hon vuxit framför allt på längden och grovleken den senaste veckan. Det börjar bli tungt nu om man ska lyfta upp henne i sitt knä. Jag har dessutom flera gånger fått "rädda" henne från den ena soffan som hon tidigare med lätthet krupit under. Nu kommer hon ibland in, men inte ut och ligger där och gnäller tills vi lyfter på soffan och "räddar" henne... Ett tag kunde hon också utnyttja kattluckan när hon ville ut, det skulle aldrig gå nu...
Helt plötsligt så står oftast båda öronen upp under promenaden
Jag har alltid varit ganska säker på att Ila skulle få vikta öron. Visst, ibland så har något öra "lättat" men det har mer varit tillfälligheter och hon hade nästan alltid prydligt vikta öron även när hon lystrade.
Men senaste veckan så kom förändringen på bara en dag. Nu så är det mer regel än undantag att båda öronen står upp under promenaden. Ibland så lutar de till och med mot varandra mitt uppe på huvudet.
Jag har ingenting emot stående öron, våra tidigare hundar har haft det, men då öronen förändrar det allmänna utrycket hos en hund mycket så känns det lite som att jag har en "ny" Ila. Helt plötsligt riktigt lik stiliga pappa Fox. :)
"Jag skulle väl aldrig bita dig i fötterna matte..."
Ila väntar på trappen och vill komma in med dagens promenadpinne. Här står bara ett öra upp :)