Vi ägnade helgen till vallningsträning. Sommarens träning på stora ytor med snabba får har varit nyttig men också byggt upp en del spänningar. Våra ryafår är snabbfotade, ger ingenting gratis och sticker om de får en chans. Ila passar utmärkt vid sådana förutsättningar då hon är naturligt snabb och dragkänslig, men jag har märkt att hon blivit ovillig att släppa draget vid närarbete vilket kan behövas ibland, t.ex. vid delningar. Den här helgen passade vi i stället på att träna närarbete och att hon skulle slappna av nära djuren igen.

Jag tror ofta att det är nyttigt att ibland backa tillbaka till "valpträning" och gå igenom grunderna även för den äldre hunden.

Jag provade även att kalla in henne igenom flocken som vid en delning, trots det trånga utrymmet. Det gick bra!

 

 

Sedan tragglade vi även med visselsignalerna, men där går det inte lika bra. Ila har gått under muntliga kommandon under hela sitt 3-åriga liv och förstår inte vad jag menar nu när jag försöker vissla. Hon ligger helt passiv och stänger av öronen när jag ger visselsignalen. Det känns som att hon bara väntar på att matte ska sluta med oväsendet och ge det "riktiga" kommandot. Förhoppningsvis lossnar det snart.