När vi var där förra gången och byggde fållan så fick Ila bara titta på när mammas äldre hund vallade och sedan följa med den hunden lite i fårhagen. Då mest rusade hon runt, runt, var allmänt valpig, ville leka med oss, åt fårskit och lyssnade inte alls på vad matte sa. Men hon verkade tycka att det var kul i alla fall och tyckte det var spännande att springa efter när fåren rörde på sig så det var nog en positiv upplevelse tänkte vi.

 

Därför var vi lite osäkra på hur hon skulle reagera den här gången när vi tänkte prova att ha fåren i fållan. Var hon verkligen redo?

Uppenbarligen så hade det varit en väldigt positiv upplevelse för Ila när vi var där förra gången för hon betedde sig helt annorlunda nu. Det lyste i ögonen på henne och så fort hon kom ur bilen så ställde hon sig utanför fårhagen. "Vart är fåren???" Jag är såå glad att jag valde att ha sele på henne...

 

Mammas hund Dell fick hämta fåren för att fösa in dem i fållan och under tiden gick jag mot fållan med Ila i koppel och sele. Hon tjöt, ylade och hängde i kopplet. Jag har aldrig sett henne så exalterad förut, det var nästan lite skrämmande ;)

 

När Dell skulle fösa in fåren i fållan så stod vi nära och tittade på. Jag lyckades få Ila att sitta ner bredvid mig, men hon darrade i hela kroppen och ett jollrande ljud steg ur strupen på henne.

När jag sedan släppte henne och skickade iväg henne så rusade hon i hög fart runt, runt fållan. Jag försökte möta upp henne för att skicka henne åt andra hållet, men de första gångerna fick jag fånga henne i farten i selen innan hon började fundera på vart jag var någonstans. Fåren var ju så spännande.

När hon till slut stannade upp på andra sidan fållan så berömde jag henne, bad henne att ligga och gick runt och klappade om henne.

 

Mamma öppnade fållan och vi gick in. Det var en större grupp med får än vad jag tänkt mig, ungefär tio stycken, men mamma och jag resonerade som så att fåren troligtvis skulle vara mer stressade om vi delade upp dem. Två tackor var lite äldre och ganska tuffa så först hade jag Ila i koppel för att se hur både fåren och hunden betedde sig när vi var i fållan. Ila hade lugnat ner sig betydligt efter sin rusning på utsidan och gick lugnt och fokuserat bredvid mig i slakt koppel. Även fåren var duktiga så jag bestämde mig för att våga släppa Ila.

Hon stod först kvar bredvid mig. Jag skickade henne åt höger. Sedan gick allt jättebra.

 

Jag fick en så fin känsla tillsammans med Ila. Hon var koncentrerad, orädd, och höll ihop fåren. Dessutom så höll hon ett bra avstånd från dem. När jag gick mot henne så vek hon därifrån, hon höll koll på mig och det var mycket mer balanserat än det varit på utsidan. När de stannade så stannade hon också och kastade en blick på mig: "Vad ska jag göra nu?" i stället för att rusa framåt för att få fart på dem.

Kontakten och känslan var där så vi avslutade redan efter ett par varv, det hade kanske bara gått några minuter. På "ligg" så la sig Ila ner direkt, jag kunde gå fram till henne, klappa om henne och sedan med ett "Det räcker nu" så gick vi lugnt ut ur fållan.

 

När Dell sedan skulle flytta ut dem ur fållan så blev Ila "vild och galen" igen men jag tänker leva på de där minutrarna vi fick ihop i fållan. Jag är så fantastiskt nöjd med min lilla hund. Jag har ärligt talat varit lite orolig för att släppa henne i fållan, jag trodde hon skulle vara för ofokuserad på fåren så hon kanske skulle bli påsprungen eller skrämd. Men nu känns det som att hon är tänd och jag kan lita på henne vilket gör att jag kommer vara mycket lugnare inför nästa gång. Polletten verkar ha trillat ner för Ila: Får innebär inte lek och jakt utan det kan faktiskt vara en rolig uppgift jag gör TILLSAMMANS med matte.

 

Det här är så kul och jag längtar till nästa gång vi har en möjlighet att valla. Tyvärr så ska mamma till Stockholm och jobba nu, men jag kanske får hjälp av någon annan (jag behöver en äldre hund som kan flytta in fåren i fållan). Annars så får jag vänta tills jag kan valla på pappas får i Enköping, det dröjer ju faktiskt inte länge.

 

Jag har tyvärr inga bilder från vallningen, men jag tog några porträttbilder på Ila och Sonja idag: