Det blev bara några korta turer på fjällen innan vi fick åka söderut igen. Men jag tog en del bilder på Ila som jag kan dela med mig av här. Hon håller precis på att fälla så pälsen visar sig tyvärr inte från sin bästa sida, men hon är vacker ändå! <3 Dessutom är de inte av bästa kvalité då jag lämnade den stora systemkameran hemma.

 

 

23 juli startade vi ett vallhundsprov på nöt. Det var alltså ett tag sedan, men jag har inte tagit mig tid att skriva om det förrän nu.

 

Vi efteranmälde oss till VP NÖT i Hjo ganska spontant. Flera från lokalklubben skulle dit och det var brist på fårtävlingar så vi var lite uttråkade. Förhoppningarna var inte höga då det skulle bli Ilas tredje gång som hon vallar på nöt över huvud taget. Vi såg det som en fin dag i trevligt sällskap med bra träning helt enkelt.

 

 

Ett av årets mål har varit att prova på nötvallning. Här i Värmland finns många duktiga nötvallare med fina nybörjardjur så jag är i goda händer. Jag är väldigt rädd (kanske överdrivet) att hunden ska sparkas och skadas så jag ville börja försiktigt med bra vägledning.

 

Ila är bara avlad för att vara fårvallare och hennes släktingar är helt oprovade på nötkreatur. Så jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Igår fick jag åka till en vän i lokalklubben som hade en fin grupp med ungdjur som vi kunde prova på. Själv har hon en duktig Working Kelpie som har vallat in dem. Jag hade en liten farhåga om att Ila kanske skulle vara "för mjuk" för att kunna flytta nötterna med bestämdhet. Enligt F som hade djuren så fick inte hunden visa tveksamhet och till exempel lägga sig vid konfrontation, utan vara bestämd mot dem.

Kor kan man inte be att gå någonstans, hunden behöver ta kommando över dem. De är inte flyktdjur på samma sätt som får utan förlitar sig mer på sin storlek och kraft.

 

 

Det var jätteroligt! Vi började först fösa bort dem och hundarna fick jobba tillsammans. Ila tittade sig till en början omkring som om hon letade efter får men förstod snart att det var de stora, bruna djuren som vi skulle valla på.

Sedan skulle vi prova själva. Först kom alla nötterna fram och stirrade ner Ila. Jag såg att hon blev lite ängslig så jag gick upp bakom henne och stöttade henne med rösten. Sedan flyttade vi dem ihop en bit. Vid nästa konfrontation var hon säkrare på sig själv och när kon gick emot henne så backade hon inte utan hoppade fram och snappade till med käkarna i luften framför mulen på kon för att visa vem det var som bestämde (hon bet alltså i luften, inte i någon komule).

Efter det hade hon och nötterna en bra relation med ömsesidig respekt och hon kunde flytta dem utan några som helst problem, lugnt och fint. Som hon växte av detta! Jag riktigt såg vilket gott självförtroende hon fick, vilket är precis vad hon behöver när hon arbetar med nötter. När hon rör sig med sådant självförtroende så får nötterna inte ens en anledning att ifrågasätta henne och man slipper konfrontationer.

 

 

 

 

Det slutade med att hon gjorde hämt, fösning och drivning med samma självklarhet som hon gör på får. Hon anpassade snabbt stilen till djurslaget. Jag var alldeles rusig av lycka! Man kan inte ha fått en bättre introduktion till nötvallning. Någon gång ska vi prova att göra ett vallhundsprov på nöt också. Det är verkligen annorlunda än att valla på får men både jag och hunden lär oss av det. Nötterna är mer egensinniga och hunden behöver arbeta mer för att hålla ihop gruppen. Fördelen är att det går betydligt långsammare så man har mer tid på sig att tänka på nästa steg. Det jag hoppas är att Ila fortsatt håller isär djurslagen så att inte nötvallningen påverkar hennes fårvallning negativt nu när hon går så bra där.

 

Helgen 4-5 juni startade vi i IK-1 i Alunda. IK-1 är tävlingsklassen efter vallhundsprovet. Banan består av ett ca 150 meter långt hämt med framdrivningsgrind, 200 meter fösning där fåren ska passera mellan två grindpar, 100 meter drivning, delning och fålla.

Delning (hunden ska dela av två får från gruppen och visa att den kontrollerar dem genom att fösa bort dem en bit från de andra) har vi inte tränat så länge och har aldrig gjort på tävling. De andra momenten känner vi oss mer bekväma med, men i vallningen är det många faktorer som spelar in så vad som helst kan hända. Därför var känslan innan tävlingen att vi främst skulle få rutin och om vi tog oss så långt som till delningen så skulle jag vara jättenöjd.

 

Under veckan innan hade de genomfört den högre tävlingsklassen IK-2 på samma får och tävlingsbana så vi var där och kollade då för att reka lite. Förhållandena var svåra, fåren var snabba och kände sin hage utan och innan så de smet så fort de fick chansen. Därför blev många diskade för "tappade djur" eller bröt självmant helt enkelt. De visade sig dessutom vara svåra att dela även för de erfarna förarna så där hade vi inte stora förhoppningar.

Men jag gillade ändå fåren för de bjöd på en utmaning. De var i fin kondition och "dumsprang" inte utan om hunden fick ett bra "grepp" om dem så lugnade de ner sig och gick fint. Men de krävde både sin hund och förare för slappnade man av så tog fåren chansen att sticka. Ila brukar ändå gå bra på lättfotade får och det ska mycket till för att hon ska tappa djur.

 

 

Tidigare har jag känt mig så sjukligt nervös när vi ska starta. Förra året utvecklades Ila mycket i träning men var fortfarande orutinerad på bortaplan och inte riktigt mogen uppgiften.

Men det här året har hon känts betydligt mer vuxen och har mognat betydligt. Hon har hanterat även främmande får med ett helt nytt lugn och självförtroende.

Så när jag nu gick ut till startstolpen och Ila lugnt la sig bredvid mig med framtassarna i kors så försvann min nervositet nästan helt.

 

Vid utgången fick jag ge henne ett dubbelkommando för att dra in henne eftersom hon tänkte bukta ut på publikplatsen för att få en bra båge. Banan var smal och kuperad. Jag är mycket nöjd över hur väl hon svarade på kommandot men tyvärr får man poängavdrag på utgången för det. Jag har insett att just utgången är mycket smaksak domare emellan hur de vill ha det också.

Upptaget såg jag inte då banan var så kullig. På framdrivningen lyckas jag inte riktigt nå henne på det avståndet utan visslor så hon fick sköta det i stort sett själv. Det gjorde att hon var lite keen och dessutom missade framdrivningsgrinden men eftersom hon är dragkänslig så tappade hon inte djuren där vilket väldigt många gjort innan oss. Hon fick bra grepp om djuren så när de kom fram till mig var de relativt lugna.

Stolpen rundades bra men här klistrade sig fåren lite vid mig så Ila hade det tufft att få iväg dem till fösningen.

Vi träffade första fösningsgrinden men inte andra. Drivningen gick rakt mot draget så det gick bara fort.

Vi delningen så fick vi slut på poäng då jag inte fick någon bra lucka. Jag kunde knappt fatta att vi tagit oss så långt och att jag nådde mina mål redan första dagen. Bästa Ila!

 

 

 

 

Nu har vi både kycklingar och nyfödda lamm på gården! I Ilas jobb som vallhund/gårdshund/bonnhund ingår att vara snäll och hjälpa till att ta hand om gårdens små. Och är det något Ila är bra på så är det att vara snäll och tålmodig! Förbered er på bildbomb och sötchock...

 

Vi har Ryafår på gården, en svensk utrotningshotad lantras. Det är fyra tackor och de har tillsammans fått nio supersöta lamm!

 

2015 var ett händelserikt år som passerade fort. Massor med vallningsträning, dock inga kurser, en Skottlandsresa (med vallning) och ett godkänt vallhundsprov.

 

Ila är nu en fullt användbar vallhund och börjar dessutom få erfarenhet av olika sorters får. Hon klarar allt arbete med mina får hemma och jag känner också att vi skulle klara att hjälpa andra fårägare med olika arbetsuppgifter.

 

 

 

Under 2016 har vi tre huvudsakliga mål.

 

 

Ila och jag har ju haft lite otur när det gäller vallhundsprov. När vi startade för ett år sedan så var Ila orutinerad (för att inte tala om matte..) och det var gränsfall i fall hon var redo. Ändå tog vi oss på något sätt igenom hela banan, men poängen räckte inte riktigt hela vägen. När jag ser tillbaka på det så är jag grymt nöjd att vi ändå klarade alla momenten och både jag och Ila behövde det som en erfarenhet. Jag blir ju så sjukt nervös i sådana där sammanhang.

 

 

Nu är hon 2,5 år gammal. Vi tränar hemma på ungefär IK1-nivå, har börjat en del med delning och look back.Vi var i Skottland i sommar och tränade hos Mosse Magnusson där Ila gick riktigt bra på de skotska flyktiga fåren och till och med gjorde ett dolt hämt på 250 meter. Vilken känsla! Men jag har fortfarande inte lärt mig att vissla ordentligt och med muntliga kommandon så blir avstånden begränsade. :(

 

Ila hade vuxit ur sina gamla halvstryphalsband som hon hade som unghund. Därför beställde vi nu ett nytt, och provade Vibri.com.

 

 

Vi är tillbaka efter ett längre blogguppehåll under den härliga våren och sommaren.

 

En av de härliga nyheterna är att Ila nyligen röntgat höftlederna med resultatet A/A!

 

Nu när Ila har blivit äldre så skulle jag vilja prova på lite weight pull-träning på vardagsnivå. Då hon har energi så det sprutar ut ur öronen så tror jag hon skulle tycka att det var en kul uppgift under de kortare promenaderna.

 

Men weight pull-selar måste vara anpassade till den individuella hundens mått för att få rätt dragpunkt och minska skaderisken. Att köpa måttbeställa selar är riktigt dyrt och vi har ju heller inga höga ambitioner inom sporten. Så jag har bestämt mig för att sy en egen! En kompis till mig ska börja med sin korthåriga tax också så jag har beställt hem material åt både Ila och hennes taxkompis.

 

 

Jag har åtminstone varit en hyfsad sömmerska och jag har en symaskin som klarar tuffare material, men det var ett bra tag sedan den dammades av och användes... Jag har dessutom gjort lite efterforskning och tycker mig börja få bra koll på hur en WP-sele ska sitta... Så vi får väl se hur det går. ;)

 

Ila´s ska ha brunt band med guldpasspoal och vara fodrad med svart fleece.

 

"Pinnen" som är längst bak på selen. Vilket material brukar den vara i?

 

Höftledsdysplasi är en ärftlig, genetisk sjukdom hos våra hundar. Dysplasi betyder ungefär "onormal utveckling". Sjukdomen innebär alltså en felaktig utveckling av höftleden vilket kan ge upphov av förslitningar av brosket i höftleden och sedan benpålagringar. Höftledsdysplasi karakteriseras av en överdriven slapphet i ledkapseln och dess ligament samt att ledkulan inte är normalt placerad i leden.

Hundvalpen föds inte med höftledsdysplasi men om den bär på generna för sjukdomen så kan det leda till att höfterna inte utvecklas normalt - höftledsdysplasi. Men det är inte bara genetiken som styr detta, utan även miljöfaktorer kan påverka om hunden utvecklar tillståndet och i vilken allvarlighetsgrad. Övervikt och obalanserat näringsinnehåll i fodret orsakar inte höftledsdysplasi - det gör anlagen som hunden bär på - men dessa miljöfaktorer kan förvärra höftledsdysplasi.

 

 

Det är flera gener i samverkan som styr utvecklingen av sjukdomen. Till skillnad från de egenskaper som styrs av enstaka gener så kan man inte klart kategorisera höftledsdysplasi i de två kategorierna "finns" eller "finns inte". Därför måste man dela in röntgenresultaten i olika klasser/grader. Det förklarar också varför man inte bara bör ta hänsyn till den enskilda avelshundens höfter, utan även dess nära släktingar. Om avelshunden har ett syskon med C-höfter så kan även den bära på en del gener som kan ge höftledsdysplasi trots att avelshunden själv har A. SKK har börjat utveckla HD-index för en del raser vilket är en skattning av individens avelsvärde som också tar hänsyn till dess släktingar. Det finns än så länge inte för rasen Border Collie.

 

När SKK läser av röntgenbilder på höfter tar man hänsyn till formen på ledkulan och ledytan, utrymmet där emellan, förekomst av artros och Norbergs vinkel. Norbergs vinkel mäts utifrån röntgenbilden och beskriver ledkulans position i förhållande till ledytan. Större vinkel visar på djupare ledyta och mer tätslutande höftleder.

 

Vid SKK-metoden tas bara en röntgenbild, med benen kraftigt bakåtsträckta. Norbergs vinkel fungerar inte som mätinstrument på en del raser, t.ex. Drever. Vid PennHIP tas tre olika bilder av hundens höftled, varav en är densamma som tas vid SKK-metoden. PennHIP är inte någon nya metod utan det ligger tio års forskning bakom och metoden har använts i 11 år i hela världen. Inte ett enda fall har konstaterats gett fel avläsningssvar. Med PennHIP-metoden kan man få ett korrekt svar när man röntgar hunden så tidigt som vid fyra månaders ålder. De hundar som har haft tajta höfter då har haft tajta höfter även när de obducerats efter sin död som gamla hundar.

Olika raser har olika lätt att utveckla artros så svaret är rasanpasset. Man får svaret i ett Distraction Index (DI)-värde. Skalan går från 0 till 1 där 0 är tajtast och 1 är slappast och man får svaret med två decimaler vilket innebär en skala med 100 olika värden till skillnad från SKK´s femgradiga skala A-E. Man kan jämföra sin hunds DI-värde med rasens medianvärde. Höfter med ett värde som ligger under det värdet hör till de tajtare höfterna i rasen.

Veterinären som utför PennHIP-röntgen måste vara specialutbildad och bilderna läses sedan av i USA. Nu kan man röntga på fem olika ställen i Sverige.

 

Vid PennHIP-metoden tas följande tre bilder (som alla föreställer Ila´s höfter):

 

 

 

"Förebyggande och behandling av höftledsdysplasi hos hund" Ett kandidatarbete av Emma Floberg för Sveriges Lantbruksuniversitet. http://stud.epsilon.slu.se/4539/7/floberg_e_120709.pdf

Svenska Kennelklubben, SKK. http://www.skk.se/uppfodning/halsa/halsoprogram/kontroll-av-leder/

Djurdoktorn i Linköping. http://www.djurdoktorn.se/vara-tjanster/pennhip/

PennHIP. http://info.antechimagingservices.com/pennhip/

 

 

 

Inomhus på kvällarna så får hon ha på sig sina trosor då vi gärna vill ha henne i soffan fortfarande. Hon verkar inte bry sig särskilt över dem och de sitter bra, Hurttas Breezy tikskydd. 

Hon går därför unde r nya smeknamn: "Trosan" och "Speedo" nu. ;)

Ila börjar bli en stor tjej nu. Jag måste nog sluta kalla henne för min valp. :)

För er som undrar om hennes PennHIP-röntgen så hade veterinären krångel med att skicka bilderna till USA så svaret har dragit ut på tiden. Men den senaste uppgiften jag fick var att vi skulle få svar denna vecka. :)

Den 14 februari klockan 11.00 ska vi röntga Ilas höfter med PennHipmetoden. Det gör vi hos Djurdoktorn i Linköping för det görs bara på några få ställen i Sverige.

 

 

Vid denna röntgenundersökning tar man tre bilder på höften varav en bild är den klassiska utsträckta bilden som man tar vid vanligt höftledsröntgen. Man kan röntga hunden redan från fyra månaders ålder. PennHip tar hänsyn till hundens ras till skillnad mot vanlig höftledsröntgen. Man får svaret i ett Distraction Index-värde där man ser vart ens egen hund ligger på en skala över rasens olika värden. Vid ett avelsurval så ska man välja en hund med ett värde under rasens medelvärde. Ju lägre värde, desto hårdare selektion för rasen.

Man ska få veta sin egen hunds benägenhet att utveckla artros med relativt hög säkerhet. Det ser man inte på den vanliga höftledsbilden.

Röntgenbilderna läses av i USA och bilderna tas av specialutbildad veterinär. Metoden är inte ny utan har använts i 11 år över hela världen med 10 års forskning bakom.

 

 

Jag kommer med största sannolikhet att ta en vanlig höftledsröntgen också när Ila har passerat ett års ålder för att få uppgifter skickade till SKK. Men en vanlig röntgen ger bara en ögonblicksbild av hundens höfter och en PennHip ger mer information än så. Det är i alla fall vad jag har läst.

Jag måste erkänna att en stor anledning till att jag gör det här är för att jag är just en veterinärstudent som är särskilt intresserad av avel och genetik. En nörd helt enkelt som vill använda det bästa på marknaden. Jag kommer vara med och röntga och ser det som ett värdefullt tillfälle att lära mig om metoden.

Många använder det på hundar som har blivit diagnostiserade med höftledsfel vid vanlig röntgen för att få reda på mer om sin hunds höfter. Ett värde på en skala från 0-1 med två decimaler säger mer än en femgradig (A-E) skala som det är vid traditionell höftledsröntgen.

 

 

 Jag är en prylnörd

Det är inte så att jag vill ha väldigt mycket grejer. Men om jag köper någonting så ska det vara riktigt bra, gärna det bästa. Ibland så måste man ju kompromissa med sig själv på grund av ekonomin och det tycker jag inte om.. ;)

 

Det här är de grejer som vi använder absolut mest till Ila. Utöver dessa så är det mest leksaker, tugg och godis.

 

Hurtta Lifeguard Twilight: Jag är supernöjd med denna västen. Orbiloc Pet Safety Light har jag fäst fram på bringan. Den här västen används dagligen. På kvällspromenaden och även vid andra tillfällen. Hon springer obehindrat i den, färgen syns bra i dagsljus och reflexerna reflekterar ordentligt. Orbiloc-lampan är också oslagbar, ingen lampa syns så väl på långt håll inne i den mörka skogen.

 

Ruffwear Roamer Leash: Det här kopplet är multifunktionellt och elastiskt. Går att använda både med vanligt handtag eller runt midjan. Används i kombination med Ilas selar. Antingen vid vanlig promenad eller om jag är ute och springer med henne.  

 

Läderkopplet: Ett vanligt läderkoppel som jag använder antingen med VGW-bältet eller hennes halsband. Smidigt att ha i fickan och koppla på vid behov.

 

VGW-bältet: Har vi haft stor nytta av i våran koppelträning. Man fäster kopplet i D-ringen framme på bringan. Det är ergonomiskt och om Ila drar framåt så tappar hon kraft och vänds mot mig. Ila går mer avslappnat i detta jämfört med halsband och speciellt om vi har det elastiska kopplet runt midjan så är jag mer avslappnad också. Dessutom så springer hon lätt i selen när hon är lös.

 

Trixie Y-sele: Vårt senaste köp, för att ersätta Hurttas Y-sele som vi hade förut och som inte satt så bra över bröstbenet. Tanken är att hon ska ha denna när hon kanske drar, t.ex. om vi springer eller cyklar. Hon är inte en sådan draghund att hon behöver en riktig dragsele, inte än i alla fall. Denna satt helt klart bäst på Ila av de selar som vi provat i affär, men jag hade inte hört talas om den tidigare. Jag kan tänka mig att det mysiga fleecefodret kan innebära en nackdel i stället för neoprenfodring då det borde bli smutsigare.

 

Hurtta Outdoors regntäcke: Används för min egen bekvämlighets skull då det är opraktiskt med en dyblöt hund i ett litet studentrum om det regnar ute. De gånger Ila har varit ute i ösregn så har hon alltid varit torr närmast skinnet på grund av sin päls så jag tror inte hon bryr sig något vidare om regn. Detta täcket rör hon sig helt obehindrat i och hon verkar inte bry sig om att hon har det på sig. Men jag tycker att det prasslar ganska mycket.

 

Hon har ju såklart vanliga halsband också. Jag föredrar halvstryp (utan strypeffekt) som man lätt kan sätta på, men hon är väldigt snygg i sitt läderhalsband också. ;)

 

 

 

 

När hon var valp så åt hon Royal Canin och fungerade bra på det. Royal Canin tycker jag är ett bra foder men då jag själv är noga med att äta svenskt så ville jag hitta ett svenskt hundfoder som höll samma kvalité och liknande sammansättning som Royal Canin. Jag tycker att jag hittat det i Halla. Enda egentliga skillnaden på Ila var att avföringen blev mörkare och hon bajsade mindre. Det är dessutom otroligt prisvärt! Alla svenska foder håller ju generellt lägre pris än de internationella märkena. Jag tror inte att priset alltid har med kvalitétsskillnad att göra (Ibland har det givetvis det. Köp ej Euroshopper...) utan för att märken som Royal Canin lägger betydligt mer krut på marknadsföring (t.ex. till oss veterinärstudenter). Sedan så ska ju det fodret fraktas över halva världen också.

 

Nu funderar jag på att byta till Halla Aktiv som innehåller mer protein. Men det innehåller i stället vete och jag gillar Medium för att det är vetefritt. Så jag har inte bestämt mig än.

 

Som komplement till sitt torrfoder har Ila börjat få Brit Köttkorvar med 95% kött i. Hon får en fjärdedels korv om dagen på kvällsmaten, och lite mindre torrfoder då i stället. Brit köttkorvar är ett helfoder i våt form. Det är dock inte svenskt, vilket gör mig lite motsägelsefull. Men att Ila fungerar bra på fodret är viktigast.

 

Helgen tillbringade jag i Uppsala och när det var så fint väder så beslöt vi oss för att åka ut till naturreservatet Hågadalen för att gå en långpromenad med hundarna. Det var jag, Isak, en vän och tre hundar. Uppsala har fin natur och många naturreservat som ligger nära till hands.  

 

 

 

Jaktlabradoren Mezzo är en tik som är en av Ilas allra bästa lekkamrater. De älskar varandra och leker väldigt lika. Det blir ofta en tafattlek och de är förvånansvärt jämna i snabbhet. Ila har lite längre ben men Mezzo vinner på mer muskelmassa och explosivitet. Än så länge... ;)

 

 

 

Här är en film när alla tre leker tillsammans och Ila och Mezzo "mobbade" ut lilla Henry. Spela gärna upp den i HD-kvalité så ser ni ordentligt. Han fick som sagt leka med dem en och en senare. Det tyckte han var roligare. :)

 

Akta er för spökhunden som härjar i skogen på Kronåsen! ;)

 

Det är dags för en liten uppdatering från oss känner jag. :)

 

Ila är en vacker dam på 17 härliga kilo och viktkurvan har stannat av där. Hon är nio månader nu och full av energi. Jag tycker hon eventuellt har lite mer "spöken" i huvudet. Hon kan bli osäker och skälla lite på mötande hundar, eller bara ut i mörkret vid altandörren vilket hon inte har gjort tidigare. Jag oroar mig inte särskilt för det för jag tror det går över. Det finns ju något som folk kallar för "spökåldern", kanske är det här det. 

Hon har börjat ta lite väl stora svängar från mig när vi går promenader så jag har fått gömma mig för henne någon gång och låta henne "tappa bort mig" i några sekunder innan jag gett mig till känna. Det har gjort att hon har börjat hålla bättre koll på mig igen och inte försvinna utom synhåll.

 

Hon charmade såklart hela släkten under julhelgen. Nyårsafton tillbringade hon hemma tillsammans med en trygg hundkompis. Det smäller väldigt lite hos oss, vi kunde bara höra några dova smällar i fjärran vid tolvslaget. Ila var helt oberörd och jag var hemma och rastade henne med jämna mellanrum eftersom jag var i närheten.

 

Vi håller på med grundkursen för Klickerklok fortfarande, men det har blivit lite dåligt med träning över jullovet. Vi ska försöka ta igen det nu.

Men träningen fungerar fint. Hennes styrkor är snabba övningar som involverar leksak och att interagera med föremål med sina framtassar eller nos. Det som är svårast är framförallt bakdelskontrollen men också stadgeövningar. Hon håller stadgan så länge jag har en retning (framför allt med leksak), men har svårt när jag är mer passiv. Jag lägger upp ett par träningsfilmer här som vi har skickat till våra tränare.

 

 

 Här är de förste tre träningspassen i bakdelskontroll. Hon ska stå med frambenen på klossen och snurra runt med bakdelen. I sista träningspasset så lossnade det lite och verkade inse att hon hade bakben! ;) Jag är lite oprecis med klickern men jag gillar verkligen hennes attityd i träningen. Nu har jag stora förhoppningar inför nästa träningspass.

 

Jag är så himla taggad på vallningen nu och letar massor med kurser till våren. Nu försöker jag hoppa på en unghundskurs som min klubb håller som en förberedelse för vårens kurser, mest för att få träningstillfällen. Senast vi vallade var i mitten på december. Nu har ju den dumma snön kommit! Fast Ila tycker i och för sig att den är väldigt rolig att leka i. Det ska bli otroligt spännande när vi kommer igång med träningen på riktigt. År 2014 ska helt klart gå i vallningens tecken!

 

 God fortsättning allihopa!

 

Det var en julklapp från Ilas uppfödare på Gårdsbacken! Tänk vilka engagerade och fina människor de är! Ila fick en väldigt lång nos när jag hanterade paketet... Och mycket riktigt, inuti fanns en påse med hundgodis. Men det fanns också ett fint inramat fotografi på Ila som liten valp tillsammans med sin mamma och mormor. Tre generationer fina Border collies. Jag blev så rörd när jag såg bilden så det kom en liten tår ur mitt öga. Tack så mycket Dan och Paula!!!

 

 

 

I morgon kommer mamma hem från Thailand och ska hämta sin hund. Det känns lite vemodigt, jag har snabbt vant mig vid att ha två hundar. Dell är ett trevligt sällskap till Ila och en lätt hund att ha och göra med. För det mesta. Hennes stora nackdel är att hon ibland drar iväg och jagar rådjur på promenaden. Det går inte att lita på henne helt, vilket är ovant för mig med Ila som har noll viltintresse.

 

 

 

Dell är väldigt bra på att gå i koppel och det har nog varit nyttigt för Ila att gå som en parhäst bredvid henne. Det har nog blivit mer koppelträning än någonsin nu när jag varit hundvakt.

Sedan så är ju Dell en ganska bortskämd hund också så det har automatiskt blivit mer tid i soffan, godare mat, mindre regler och lite andra friheter för båda hundarna under den här tiden... ;)