Idag har jag varit och shoppat lite till Ila. Det var en kompis som tog med mig till en hundbutik i Uppsala som jag aldrig varit i förut. Jag är lite av en prylnörd och saknar helt disciplin när det gäller att hålla mig från att köpa en del grejer.. Så det här köpte jag idag till Ila: Nytt träningsgodis, ett tikskydd (grönt såklart) inför kommande löp, och...

 

 

 

Så jag var tvungen att fota lite, men det var inte de bästa förutsättningarna. Snön var blöt, det blåste och var mulet och jag fotade med mobilen. Så det blev både suddiga och mörka bilder. Men jag publicerar dem ändå, det är ju ändå Ilas första snö!

 

 

 

Jag, mamma och Kåre har haft lite planer på att skaffa får igen. Vi har även varit iväg och kollat på en trevlig besättning med Gotlandsfår som vi gillade. Det var en besättning med 23 tackor, en bagge och 14 ungtackor.

 

Tyvärr så lyckas fårägaren och vi inte riktigt komma överens om priset, så det kanske inte blir just den här besättningen. Men vi har fortfarande ögonen öppna efter andra möjligheter.

För visst vore det mysigt med får igen! Bara lukten av får tar mig tillbaka till så många barndomsminnen! Även de två Border collie-tjejerna, Dell och Ila, skulle nog inte tacka nej till en egen grupp får tror jag. ;)

 

 

När jag var liten så hade vi Ryafår. Det var en liten grupp på ungefär 10 tackor och efter några års avel så hade vi verkligen en besättning att vara stolta över. De var en del av familjen och vi barn var mycket i fårhuset. Alla hade personliga namn och var handtama.

Om en tacka fick lamm så döpte vi dem till namn som började på samma bokstav som moderns namn och kunde på så vis lätt följa linjerna. Ullrika, en av våra finaste tackor någonsin, fick till exempel Ulli (min egna tacka), och hennes dotter hette i sin tur Umpa och var vår sista ryatacka som dog förra året, nio år gammal. Nu är det pappa som har fåren i familjen och han är inte intresserad av avel så de är korsningsfår som bara har lite av vår gamla Ryastam i sig.

 

Följa, min systers tacka. Inte den vackraste, men gav alltid så trevliga och lätthanterade lamm.  

 

 

Mamma kommer hem från Thailand om en vecka och då ska vi ha ett nytt möte om får, sedan får vi se hur det blir.

 

Apropå får så ska jag och dogsen åka iväg till pappa nu för att valla på hans tjuriga grupp får. Jag tänkte att Dell skulle få börja valla in dem. Det är ju inget som görs i en handvändning, men bara det förenklar lite för min och Ila´s framtida träning så är jag nöjd. Jag måste ju passa på när jag har händerna på en sådan fin vallhund som Dell. :)

Efter att ha skrivit terminens största tenta i ämnet farmakologi och toxikologi så tyckte jag att jag förtjänade lite ledigt. Så jag har tillbringat senaste veckan hemma i Värmland tillsammans med pojkvännen och djuren. Det är ju ändå där som både Ila och jag trivs som bäst. :)

 

 

 

Vädret har varit kallt men fint så det har blivit mycket pyssel utomhus och långa hundpromenader. Bland annat så tog jag hand om trädgården för att få bort alla löven inför vintern. Jag vet att jag är lite sent ute, men det är bara så mycket löv! 

På sommaren så älskar jag våra stora lönnar men på hösten är det inte lika kul. I vanliga fall brukar vi ta hjälp och vara ganska många som krattar i ett par dagar, men i år var jag den enda som kunde så då använde jag faktiskt den nyligen införskaffade lövblåsen. Det fungerade fint och jag kunde faktiskt få bort löven från åtminstone halva trädgården innan det blev mörkt. Ila tyckte det var buskul med lövblåsen och fick "eld i brallan" som vi säger här i Värmland. ;)

 

 

 Ila busar galet i löven. Speciellt en minut in i filmen undrar man vad hon tänker... 

 

 

Nu är jag hundvakt åt mammas hund Dell i tio dagar då hennes matte har åkt till Thailand. Dell är Ilas stora idol och sent omsider så har Dell faktiskt börjat tycka att Ila är ganska kul också. Så de leker riktigt bra tillsammans och Dell är ett lugnt och trevligt sällskap till Ila.

 

 

 

 

 

Många som är duktiga på att träna hundar har påtalat vikten och nyttan med en träningsdagbok. Jag har väl varit lite tveksam men nu när även jag och Ila börjar ha många moment igång samtidigt så börjar jag inse att det kanske vore en bra idé.

 

Vilken svårighetsgrad hade vi kommit till nu igen? Vad behövde vi jobba på mer? Hur hade vi tänkt det här? Om man ska skriva ner en planering så måste man ha en planering klart för sig och det är ju bra...

 

Så vi ska försöka vara duktiga och skriva träningsdagbok. Ett ypperligt tillfälle att börja är väl nu inför den kommande hundkursen. Då jag är lite av en materialist så måste jag ha en fiiiin träningsdagbok för att öka chanserna att jag faktiskt skriver i den.

 

Så nu har vi beställt en från Personligalmanacka.se med Ila´s senaste foto som motiv.

 

 

 

Vi valde en anteckningsbok i formatet A5. De vänstra sidorna i ett uppslag är linjerade och de högra bara ljust tonade i blått. Man kunde välja upplägget helt själv. Tanken är att där kan jag både skriva samt teckna figurer. Till exempel får, en herde, en brun liten border collie och lite pilar hit och dit beroende på vad dagens övning har varit. :)

 

Jag hoppas att jag verkligen kommer ha användning av den och inte låta den samla damm på hyllan. Det återstår att se.

 

Idag hann vi med ett litet, litet vallningspass förresten. Det var när jag var hos pappa för att hämta mina vinterdäck till bilen.

 

De fåren är inte invallade och jag hade inte heller tid att dela av flocken så även baggen gick med. Men Ila var väldigt enträgen, hon försökte "hämta mig" flera gånger när jag bytte däck för att vi skulle gå till fåren. Så tillslut så tog jag med henne in i den lilla hagen.

 

Hon var så fin! Eftersom de fåren inte söker sig till mig, utan går undan från mig när vi vallar så kunde vi inte träna vanlig balansering utan istället så föste vi dem tillsammans lugnt runt fållan i båda varv. Ila fattade genast grejen. Hon gick rakt mot fåren och vi tränade kommandona "Framåt" och "Stanna" om vartannat. Jag behövde nästan bara säga halva orden med låg röst för att hon skulle reagera, så taggad var hon och så mån om att göra bra ifrån sig. <3

 

Någon gång när jag såg att fåren ändå höll på att vända vid staketet så skickade jag runt henne mellan fåren och staketet. Jag la henne på andra sidan och fick sedan flytta mig så att fåren inte skulle vända sig mot henne på grund av att de gick undan från mig. Jag ville inte låta en situation uppstå där det kunde bli en konfrontation mellan henne och fåren eftersom den lite luriga baggen var med. Hon fick bara flytta dem bakifrån, inte öga mot öga utan min hjälp.

Jag gick ur vägen för flocken, kom runt till andra sidan och föste dem tillsammans med Ila igen mot andra änden av hagen.

 

Denna övningen fungerade fint på de här svåra fåren och jag upplevde att de flyttade sig undan för Ila mycket bättre än de gjort förut, då de mest har tittat på mig. Kanske utstrålar hon redan mer pondus och självsäkerhet. :)

 

Även Ila var nöjd och kände så väl på sig att hon gjort ett bra jobb. Såklart att även hon känner när vi samarbetat bra! När hon fick sitt "Det räcker" så bröt hon och kom fram till mig. På väg bort från fårhagen så svansade hon runt mig som en stolt valp.

 

Jag önskar vi hade fler träningstillfällen för hon känns verkligen super nu, som en svamp som bara suger i sig allt hon kan lära sig om får.. :) Hoppas att den pågående fåraffären går igenom... Mer om den i ett senare inlägg.

 

En stolt matte som är övertygad om att hon är ägare till världens finaste Border collie, önskar er en god kväll! ;)

 

 

För vår kurs i vardagslydnad i Uppsala som vi började vid terminstart avslutade vi innan den var klar... Träningsmetoden passade inte oss helt enkelt.

 

Nu börjar vi i stället på grundkursen hos Klickerklok. Länken till den hittar ni HÄR.

 

Instruktörer är Fanny Gott och Thomas Stokke. Det är de som har skrivit boken om Shaping som jag har använt mig av när jag tränat Ila. Det är en träningsmetod som passar oss!

 

Kursen kommer ta upp följande moment:

 

• Hur du får hunden att älska lek med dig
• Byteslekar med två leksaker
• Att gripa och lyfta föremål snabbt
• Shapingfärdigheter
• Att hålla positionen och frisignal
• Omvänt lockande
• Stationsbeteende
• Vända om till belöning
• Inlärning av fotgående
• Bakdelskontroll
• Springa runt stolpe
• Nosdutt i handen
• Nosfrys på handen
• Hoppstå
• Grundträning för apportering
• Framåtsändande
• Stå till ligg med frysta tassar
• Lägga på kommando och signalkontroll

 

Hemma i Värmland på landet behöver vi aldrig koppel. Även i Uppsala där jag bor i korridorsrum så har vi det så bra att jag har en altandörr på baksidan och bara 50 meter till skogen... Så där är det också ytterst sällan det där kopplet åker på även i fall det brukar vara med i fickan "för sakens skull".

 

Dessutom så är hon så himla smidig att ha lös. Hon går inte för långt bort, springer och busar och har lärt sig att inte springa fram om vi möter människor eller hundar som vi inte känner utan kommer då och sätter sig bredvid mig. Jag känner verkligen att jag kan lita på henne.

 

Men ibland så hamnar man ju i situationer där man måste ha koppel. I staden, på brukshundsklubben eller på andra ställen av respekt för människor och andra hundägare. Så jag visste från början att jag ville att min hund skulle gå bra i koppel, det tillhör ju allmän lydnad. Linförigheten i tävlingslydnad hade vi tänkt lära in vid senare tillfälle som en separat grej. Men i vardagen vill man ha en hund som avslappnat kan rasta sig i kopplet utan att dra.

 

När hon var liten så tränade vi regelbundet att gå med kopplet på. Det gick då jättebra! Ila travade på bredvid mig och varken drog eller bet i kopplet! Vilken duktig valp, tänkte jag. Det här var ju hur enkelt som helst! :D

 

Sedan när hon blev större så insåg jag att anledningen till att det hade gått så bra när hon var liten var att Ilas promenadtrav råkade vara i precis samma hastighet som mitt eget steg... När hon blev snabbare så hade jag helt plötsligt en unghund som inte hade en aning om hur man skulle gå i kopplet. Kopplet hade ju bara varit ett bihang och nu var det helt plötsligt ett eländigt snöre som hindrade henne från att komma fram i den takt hon ville! Så koppelträningen började på riktigt...

 

När Ila kommer fram så långt att kopplet spänns så stannar jag bara. Så fort hon då kommer tillbaka så kopplet slaknar så går vi framåt igen. Hon kommer då att förstå att för att komma fram så behöver kopplet vara slakt så hon kommer anpassa sin hastighet för att gå bredvid mig. Det är ju en smart hund, och hon kommer dessutom att ha lärt sig det positivt genom att tänka själv, utan några ryck i kopplet eller hårda ord. Helt enligt våran filosofi.

 

Ila travade på i sin bekväma trav, hon hamnade framför mig så att kopplet spändes och jag stannade. Ila fattade snabbt att hon behövde backa tillbaka något steg för att komma framåt igen. Bara det att då gjorde hon det i precis samma hastighet så att jag efter bara något steg stannade igen. Detta upprepades några gånger till dess att Ila var riktigt frustrerad. Hon förstod inte grejen med det här!

När jag gick framåt så hoppade Ila framåt, när jag stannade så tog hon ett jämfotahopp bakåt, bara för att direkt studsa framåt igen.

Jag kämpade för att vara konsekvent, så hon lärde sig aldrig att dra  i kopplet för att komma framåt eftersom jag aldrig gav upp. Men ibland när vi gick med en annan hund som sällskap på promenaden och hon var som värst så satte jag på henne selen i stället för halsbandet för att vi skulle komma någonstans över huvud taget. Med selen på så fick vi en paus, i den fick hon gå hur hon ville.

Jag försökte med att ge godis när hon gick i rätt position, men det var aldrig lika intressant som alla lukter och saker runt omkring.

Jag försökte bara att berömma när hon gjorde rätt för att hon skulle förstå vad jag ville. Hon är ju ändå en hund som vill vara till lags. Inget fungerade. Hon blev bara spänd, frustrerad och hoppade upp och ner.

 

Ila hatade kopplet och det gjorde även jag. Så det blev mer och mer sällan som kopplet sattes på eftersom vi egentligen aldrig behövde. Hundmöten utan koppel gick jättebra, Ila satt avspänt bredvid mig medan den andra hunden passerade och försökte aldrig gå fram. Med koppel på så for hon fram och kunde till och med skälla på mötande hundar. Helt klart mycket mer spänd.

 

För en vecka sedan så mötte jag pappa inne i staden och vi skulle äta lunch tillsammans. Ila hade inte haft koppel på sig på tre veckor och var helt plötsligt tvungen att ha det på sig. Så fort jag satte på kopplet så var den lydiga hunden som bortblåst, hon for fram och tillbaka, kastade sig mot mötande människor  och galopperade i kopplet. Det var droppen och jag insåg att jag måste ta tag i det här. Nu. Min konsekventa metod hade uppenbarligen inte funkat.

 

 

 

 

 

 

Analsäckarna är fyllda med ett väldigt starkt luktande sekret. De ska normalt tömmas av sig själva när hunden bajsar för att sätta en egen doftprägel på avföringen. Många har säkert känt den karaktäriska lukten som inte går att missta för något annat. Antingen från sin egen hund i fall sekretet fastnat i pälsen, eller om hunden har blivit ordentligt skrämd vilket kan få den att oavsiktligt tömma analsäckarna så det plötsligt luktar illa. Om man arbetar inom djursjukvården som jag gör så är man väl bekant med lukten.

 

Många hundar får aldrig något problem med analsäckarna under hela sitt liv. Andra hundar som av någon anledning har svårare att tömma dem kan drabbas av analsäcksinflammation, och detta kan tyvärr ofta vara ett återkommande problem. Analsäcksinflammation är besvärande och smärtsamt. Det klassiska symptomet är att hunden åker kana på rumpan. Analsäckarna kan bli stora som golfbollar och i värsta fall spricka så att hunden får ett öppet sår bredvid analöppningen som det rinner var ur. Får hunden analsäcksinflammation så ska man såklart åka till veterinären som spolar ur dem och eventuellt behandlar med smärtstillande och antibiotika. Har hunden återkommande problem så kan man även operera bort analsäckarna.

 

Men om man har kunskap om analsäckar så kan man reagera mycket tidigare och kanske inte ens behöva åka till veterinären. Man kan lära sig att hjälpa hunden tömma analsäckarna hemma och på så vis förhindra starten till kraftig inflammation. Detta ska man såklart bara göra om hunden inte klarar att tömma dem själva, och BARA om man vet vad man gör. Man ska INTE heller försöka tömma analsäckar som redan är inflammerade för då kan de spricka.

 

För två veckor sedan så var Ila plötsligt besvärad från rumpan efter promenaden. Det var inte så illa att hon åkte kana, men jag märkte att hon inte kom till ro som vanligt utan att något besvärade henne. Och när hon för 120:de gången vred och vände på sig så kände jag plötsligt en svag, svag pust av den karaktäriska lukten som påminner lite om ruttnande fisk...

 

Så jag tog med henne till duschen för att kolla närmare på de där analsäckarna. De sitter ungefär "klockan 3-4 och 8-9"  om analöppningen är klockans mittpunkt och mynnar några millimeter innanför på varsin sida. Om man tar vaselin (och gärna plasthandske) på handen så kan man sedan försiktigt känna på utsidan runt om analöppningen. Man kan behöva klämma åt lite precis bakom analöppningen för att kunna känna de två knölarna. Hunden kan tycka att det är obehagligt och konstigt såklart, men har den förtroende för dig så brukar det inte vara några problem. Om den däremot har ont eller ömmar, så ska du inte tömma utan åka till veterinären då det troligtvis är inflammerat.

 

På Ila var de ungefär ärtstora. Hon stod duktigt och stilla så jag tömde dem snabbt utan problem. När man känner dem mellan fingrarna så kan man ofta bara trycka till lite extra, masserande inifrån och ut. Det kan vara en fördel att vara i duschen så att man kan tvätta sig och hunden direkt efteråt. Det är också bra att hålla ett hushållspapper framför då det kan komma som en stråle och det är inte kul att få på sig.... Ett normalt innehåll kan vara allt från vitgult till brunt och ofta av en mellantjock lite kornig konsistens. Ilas var väldigt mörkbrunt och vattnigt vilket var lite oroväckande. Men efter tömningen så var hon sitt vanliga, glada jag och sedan dess så har vi inte märkt något problem så förhoppningsvis stoppade vi en kommande inflammation.

 

Jag vill poängtera att ni inte ska försöka detta bara utifrån mina instruktioner här, och såklart inte experimentera på en frisk hund utan problem.

Om ni däremot misstänker att er hund har problem med att tömma dem ibland så rekommenderar jag verkligen att be veterinären visa er hur ni ska göra för att tömma dem. Några hundar har analsäckar som sitter lite djupare så man kan behöva stoppa in ett finger för att tömma...

Trots att det är långt ifrån glamoröst utan däremot riktigt äckligt så kan man som ansvarstagande hundägare bespara sin hund många besvär och veterinärbesök om man lär sig att känna på dem och tömma dem om det behövs, så fort hunden visar tecken på att vara besvärad från rumpan och analsäckarna. Har hunden en gång haft en ordentlig analsäcksinflammation så kan det vara omöjligt att sköta det hemifrån sedan då hunden ofta blivit väldigt rädd om sin rumpa och området kan ha ärrvävnad.

 

Om:

Jag hoppas att ni fick ut något från detta inlägg förutom en dålig smak i munnen.. :)

Själv håller jag tummarna att det var en engångsföreteelse för Ila.

 

Mamma var på kurs i England förra veckan. Därifrån köpte hon med världens finaste present till mig: En vallningsstav!

 

Kroken är gjord av gullregn, staven av vildäpple och det hålls ihop av ett band av svart buffelhorn. Den är lagom lång, lätt, smidig och av gammal modell.

 

 

 Denna ska vi få stor användning av!

 

 

Vi är nöjda med tränaren i kursen, men jag hade nog underskattat mig och Ila lite grann för det mesta som de tar upp har vi rätt bra koll på redan. Men vi ser det som en träning att göra samma saker i en grupp med andra hundar, det är nog det vi behöver mest. Ila verkar gilla att åka till hundkursen. Hon blir väldigt speedad, och när det är vår tur att göra någonting så visar hon sig alltid från sin bästa sida och briljerar uppgiften. Hon gör det mycket bättre där än vad hon gör hemma ;)

Däremot mellan uppgifterna när vi tittar på något annat ekipage så har vi problem med att hon blir frustrerad, piper och hoppar. Hon vill hålla på heela tiden. Så är hon absolut inte hemma, jag har varit väldigt noggrann med passivitetsträning så hemma går hon bara och lägger sig när vi är klara med träningen. Vi får se om hon lugnar sig efter några fler kurstillfällen.

 

Just nu bor vi hos pappa i Enköping. Han har nu åkt till Kroatien på semester så jag och Ila är djur- och husvakt åt honom. Det innebär en gård med två andra hundar, två katter, en flock får, höns och tre hästar... Ila är i extas och tycker det är jättekul. Hon får dessutom lära sig mycket.

 

Bland annat har hon fått lära sig att fungera i ett "pack" med andra hundar. Det var inga problem förstås, Ila har alltid varit duktig med andra hundar.

Dessutom så går hönsen lösa på gården under dagen och dem får man absolut inte stressa eller springa efter... Det lärde hon sig också snabbt.

Men det som hon tycker är absolut roligast är ju fåren. Varje kväll så tar jag in dem från sommarhagen till vinterhagen och fårhuset då de ska bli utfodrade. Det börjar bli dåligt med bete i sommarhagen. Sedan på morgonen så flyttar jag tillbaka dem igen. Så fort vi går ner mot hagarna så sänker Ila sin kroppshållning och kollar vart fåren är någonstans... När hon hittar dem så lägger hon sig platt och håller stenkoll på dem.

Nu när vi håller på med får dagligen så blir det inte lika stor grej för henne, så hon beter sig redan mer lugnt och vuxet i närheten av dem. Hon lyssnar mycket bättre på mina instruktioner och jag kan tala med lugn och låg röst.

För att passera mellan hagarna så springer fåren över en väg och nu kan jag till exempel lägga Ila på vägen för att vakta så de inte springer åt det hållet. Hon ligger då kvar trots att fåren springer fort förbi henne. Duktiga tjejen <3

Dessutom så får hon också fösa bakom dem, när jag går framför till nya hagen. I själva verket så vet fåren väldigt väl vart de ska någonstans, men Ila kan ju i alla fall få tro att det är hon som föser dem.. ;)

 

 

 

Efter Cap och under Kelliegårdens Cool Cayenne. Godkänt vallhundsprov på både får och nöt.

 

Dell är mammas hund så hon är en stor del av Ilas liv. Hon är en ruskigt intelligent och cool hund och det lyser av dyrkan i Ilas ögon när hon träffar henne.

Dessutom så är det en väldigt fin vallhund. Hon har mycket Eye men har ändå aldrig låst sig och vallar på ett så lugnt och tryggt sätt. Hon lyckas få nästan som en hypnos över fåren och kan bestämma takten över de mest springaste får. Även i trånga utrymmen så kan hon flytta på dem lugnt och tryggt. Hon ser direkt vilket får hon behöver trycka lite mer på och om hon behöver så kan hon lyfta lite på läppen, men jag har aldrig sett henne behöva göra något mer för att få fåren i rörelse.

Men i och med att mamma har byggt på sitt hus de senaste åren så har det inte blivit så mycket träning med Dell, utan efter vallhundsproven så har hon bara används hemma på gårdarna i grannskapet. Dessutom så är min mor kanske inte lika lugn hundförare som hennes hund är lugn... ;)

Trots det så är det tydligt att det är en hund med fina kvalitéer när man ser henne valla och jag hoppas att hon kan förmedla mycket av sin djurkänsla till Ila.

 

Tyvärr så har Dell en höftartros i ena höften. Hon är bara sju år gammal men artrosen är efter en gammal skada hon fick för ett par år sedan. Hon kan valla ett tag, men får inte överansträngas för då får hon numer ont i höften. Det är så synd för hon har så mycket kvar att ge och lever för att arbeta.

 

 

 

 

Jag och en kompis gick ut och la spåret i en fin skog som inte var allt för snårig. Vi sparkade upp en "sårlega" som är starten till spåret. Vi droppade blod där och sedan droppade jag några droppar blod var- eller varannan meter i ungefär 40 meter, med tätare i början och slutet. En ganska rak sträcka. Vi drog också en rådjursklöv längs med hela spåret och avslutade med att knyta fast klöven i ett träd så inget vilt skulle sno den innan vi skulle spåra.

 

Vi la också ett spår på 300 meter till min kompis hund, taxen Tila, som är mer erfaren.

 

Ilas spår fick ligga i en timme innan  vi hämtade henne för att spåra. Hon skötte sig riktigt bra tycker jag, men jag har inte heller själv någon erfarenhet av viltspår. Hon plockade upp spåret snabbt och gick duktigt med nosen i backen. Hon blev tveksam när vi kom fram till ett högt blåbärsris så då fick jag visa henne lite, men annars gick hon hela spåret själv.

När hon kom fram till klöven så tyckte hon först den var lite läskig, men när hon fått bära på den ett tag så gnagde hon stolt på den och fick habegär i blicken. När vi gick tillbaka till bilen så smet hon till och med tillbaka mot skogen för att försöka gömma sin klöv.

 

Taxen Tila´s spår fick vila i fyra timmar innan hon gick det och hon spårade också bra. Hon hade tre vinklar och hittade alla utan problem.

 

 

 

 

 Ila gnager stolt på sin väl förtjänade klöv

 

 

Jag tyckte det var riktigt kul så det dröjer nog inte länge innan vi lägger ett nytt spår till Ila. :)

Nu har äntligen Ilas nya, fina och lite roliga halsband kommit. Jag har beställt dem från Definity.se. Det är en tjej som syr upp halsbanden måttbeställt efter din hund.

 

Jag valde halsband med Border collie-teman. Ett med får mot rosa fodring och ett med vallande Border collies mot svart fodring. De är av modellen halvstryp vilket jag gillar bäst. Jag har så stora halsband att det inte blir någon strypeffekt när de spänns utan att de sitter som ett vanligt halsband då. Fördelarna är att de är lätta att ta på och av samt att de hänger avslappnat kring halsen på hunden när man inte använder dem.

 

Ila får såklart sitta modell med sina nya halsband:

 

 

 

Vi åkte på fredag eftermiddag och hade en husvagn med oss, utan någon egentlig plan annat än att vi skulle på en trevlig road trip.

Men något mål måste man ha så man vet åt vilket håll man ska styra. Vårat mål var staden Lillehammer, ett tips från en kär norsk vän. Det låg lagom långt borta för en två dagar lång resa.

 

I fredags var det en sådan härligt ljummen sommarkväll så jag, Ila och Isak tog en lite längre promenad längs med en åker som tillhör våra hyresvärdar. Vi tänkte kolla efter ogräs som t.ex. flyghavre men det var en sådan skön kväll för en promenad så vi busade mest runt i de höga grödorna. Antagligen så gjorde vi mer skada än nytta. ;)

 

 Så fort det är bra väder så försöker vi komma ut på sjön. Den här gången följde Ila och jag med mamma i hennes båt och vi lade ankar vid en mysig liten ö.

 

Ila är numer en rutinerad skeppshund. Hon vill gärna hoppa i och ur båten själv men där litar jag inte riktigt på hennes koordination och omdöme om hala klippor och bryggor... Så vi lyfter henne i och ur båten.

 

Det här var i själva verket för en vecka sedan men jag har inte hunnit lägga ut bilderna på bloggen. Bättre sent än aldrig. :) Ila var så lycklig den här dagen för vi var BÅDE ute på sjön och hennes idol och "storasyster" Dell var med.

 

 

 

Lägger upp lite bilder från när vi var ute med båten på en ö i söndags... Fina Ila är nu fyra månader gammal. :)

 

Jag tar hand om en häst just nu då hans ägare är bortresta en vecka. Det var med både lite nervositet och stor förtjusning som jag satte mig på hästryggen igen efter ett längre uppehåll.

 

Först så tänkte jag låta Ila vara hos mamma ett par timmar medan jag red men jag bestämde mig i sista sekund för att ta med henne ändå. Dels för att mamma var lite upptagen och dels för att jag kände på mig att det skulle gå bra.

 

Det är ju mycket som skulle kunna gå dåligt: Ila skulle kunna vara rädd för hästen och inte våga följa med, eller så skulle hon kanske inte förstå att det var jag som faktiskt satt där uppe på det stora djuret, eller så skulle hon gå för nära och springa bakom hasorna på hästen som många Border collies tenderar att vilja göra...